Vi har varit utan ström i nästan 48 timmar. Dom stängde av den pga starka vindar för att förbygga bränder. Sonoma (bara ett par timmar norr om San Francisco) står redan i brand än en gång så vi klagar verkligen inte. Och nu har vi fått tillbaka strömmen tillfälligt så vi har passat på att rensa ut kyl och frys, tvättat kläder, kört diskmaskinen och badat barnen (vi hade kallt vatten hela tiden men inte varmt). Och värmt upp huset igen! 🙏 Vi blir kanske av med strömmen igen i natt så vi har flyttat min frusna bröstmjölk (som tack och lov höll sig frusen) till Es kontor och bunkrat upp med mat som inte behöver kyl och frys.

Killarnas förskola har också varit utan ström så dom håller stängt och det är typ det som varit jobbigast (även om vi så klart förstår varför). Killarna behöver verkligen leka av sig där och blir extra gnälliga efter för många (mer än ett par) dagar hemma i sträck även om vi försöker att vara super aktiva varje helg.

Idag var lite av en katastrofdag vilket nog mest berodde på att alla sovit lite dåligt eftersom huset blir så himla kallt på natten. Oda fick dessutom sina första vaccinationssprutor idag och har inte alls mått bra efter det (skrikigt hysteriskt tills jag till slut gav henne Alvedon). Så ikväll var det lite extra skönt att lägga alla tre tidigt även om kvällen sen bestod av utrensning av gammal mat och inhandling av ny.

Men helgen har varit fin med både strandhäng och en lång hike. Jag är tacksam att ha en man med ibland tillsynes obegränsad energi som både släpar en dubbelvagn över fjället med en kille som vägrade lämna vagnen för att han tyckte vinden var “scary” och hoppar i iskallt havsvatten tillsammans med två överexalterade killar. Mitt jobb är att bära runt på en sovande Oda och det är helt ok.

Nu ska jag sova i ett uppvärmt hem och känna mig extra tacksam för att ha tak över huvudet, värme och mat. Det kunde ha varit så mycket värre. Så ta hand om er och varandra där ute.

Idag kände jag en känsla jag inte känt på länge. Svårt att förklara hur och vad men jag fick på något sätt en liten glimt och känsla av mitt gamla jag. Pre-pregnancy och pre-baby. Och det var en härlig känsla. Självklart förändrar mammalivet en och det är ok och precis hur det ska vara. Jag har inte direkt ett mål om att hitta tillbaka till mitt gamla jag men på något sätt har jag känt mig lite off sedan jag blev mamma. Inte att jag mått dålig eller så men inte heller 100% jag. Men idag kände jag att jag är på väg åt rätt håll och det var skönt. Och nu ska jag sova och spara på den känslan. 🖤

Från att Oda var född bajsade hon utan överdrift 20+ gånger per dag och hon skrek som om det var jordens undergång varje gång. Hon skrek också varje gång hon pruttade vilket var flera gånger i timmen. Hon vaknade av att hon bajsade och blev också så himla röd på rumpan vilket gjorde att hon skrek ännu mer av att byta blöja. Detta resulterade i en väldigt missförnöjd och gnällig bebis och till slut efter att ha gjort massor av research bestämde jag mig för att börja ge henne probiotika och det är typ det bästa jag gjort. Redan efter ett par dagar slutade hon magiskt att bajsa hela tiden och hade märkbart mindre gaser och mindre ont i magen. Jag kommer ihåg förvåningen första gången jag bytte en blöja som inte var en bajsblöja. Nu bajsar hon varannan eller var tredje dag och skriker inte som en stucken gris varje gång. Hon sover längre och lugnare och är en glad och förnöjd bebis när hon är vaken. Hennes diaper rash är borta och även hennes baby acne. Jag kan så klart inte säga att allt är 100% probiotikans förtjänst men det var en så plötslig förändring efter bara några dagar att jag inte kan tro att det bara handlar om att henne magsystem mognat av sig själv. Så jag sätter mina pengar på probiotika.

Många tror ju att vissa saker som mamman äter kan göra bebisen mer gasig/orolig men väldigt lite forskning stödjer det. Probiotika är faktiskt en av få saker som forskning faktisk visar kan hjälpa vid kolik/magproblem hos nyfödda. Även för eksem och andra hudbesvär. Speciellt “snittbarn” kan behöva en extra boost dels för att mamman ibland får antibiotika före, under eller efter snittet och dels för att snittbarn går miste om bakteriefloran som överförs från mamman till barnet vid vaginal födsel. Så intressant alltså!!

Hur som helst så fortsätter vi att ge Oda probiotika lite till. Så lätt tilltag för att få en lugnare och gladare unge. Oda är en väldigt lättsam bebis annars och världens största sömntuta. Hon är vaken ca 45 min till 1 timme i sträck, ibland lite längre men sällan mer än 1.5 timme. Och natt vill hon gärna ta redan kl 17 men vi försöker hålla henne vaken till efter kl 18 i alla fall. Då sover hon till ca 22/23, äter och somnar om till 02/03 och sen till 05/06. Om hon då får komma och sova med mig somnar hon ofta om till 07-08 igen. Så härligt med en unge som gillar att sova. Även om det blir uppdelad sömn så hjälper det verkligen på att kunna lägga henne kl 18-18.30 och så killarna kl 19 och få lugn och ro några timmar på kvällen. Vi får se hur länge det håller i sig men just nu tackar vi för vår lilla sömntuta.

Efter en nästan 3 timmars hike tillsammans med bästa gänget är vi alla möra i kroppen på ett härligt sätt. Frisk luft och fri lek bland redwood träd tar till och med “knäcken” på våra tornados och är bättre än vilken lekplats som helst. Alla tre kiddos somnade både fort och gott ikväll och det tackar vi för efter en intensiv och lång dag.

Att få uppleva världen genom barns ögon är verkligen ett privilegium och killarnas fantasi, tankar och nyfikenhet är så roliga att följa just nu. Dom pratar verkligen konstant vilket gör att vi får en liten inblick i deras huvuden.

Jag önskar vi tagit fler bilder för naturen var verkligen vacker idag men varken tiden eller lusten fanns att dra fram telefonen. Jag jobbar aktivt för att dra ned min screentime speciellt när jag hänger med barnen. Så dagen idag sparar vi långt in i hjärtat istället. Tacksamheten över att få följa dessa tre. Lyckos oss. 🖤

Ikväll kände jag att det var skönt att vi är två om föräldraskapet för just ikväll hade jag varken energi eller tålamod för två trotsiga fredagströtta tornados och en skrikande bebis. Jag kan verkligen inte klaga för Oda sover i princip så mycket man kan förvänta (eller mer) av en knappt tvåmånaders bebis. Men trött är jag i alla fall. Och hyperaktiva tvåochhalvtåringar är tålamodsprövande precis hela tiden (även när dom bara är glada och sjunger ABC på högsta volym precis vid den trötta bebisens öra). Då är jag tacksam för att ha en man som kliver in och plockar fram det tålamod mamman tappat bort och som slänger los tornados i badkaret så bebisen får somna i fred och mamman får gömma sig med henne på sovrummet.

Och nu har jag landat i soffan med ett glas rött och tänker att det är tur att det kommer en ny mammadag imorgon.

När resten av familjen är fullständigt galen känner jag att jag uppskattar min lilla tjej lite extra. Jag är säker på att hon tids nog kommer att springa runt tillsammans med sina tornadobröder men just nu njuter jag bebismys även om hon är en liten skrikis just nu (magont – förhoppningsvis löser det sig snart).

Idag var dagis stängt pga Indigenous People’s Day/Columbus Day och jag känner att det har varit en lång helg. Att vara ensam med bara killarna är intensivt men helt ok och ganska roligt. Att slänga på en hund kan vara trixigt logistiskt ibland men också relativt enkelt. Att ta hand om en bebis är en breeze och bebis plus hund likaså. Men att ta alla fyra just nu i detta stadie är en utmaning speciellt när man sover max 2-3 timmar i sträck. Helt överkomligt så klart men definitivt tålamodsprövande och mentalt och fysiskt dränerande med brist på annat ord. Så imorgon ska det bli skönt att skicka dem äldre på förskolan.

Min lilla tjej. Min dotter. Tänk att du kom till oss. Vår bonus. 🖤

I did it! (som Theo så glatt ropade när han äntligen klarade att klättra ur spjälsängen alldeles själv) Jag överlevde ett dygn på egen hand med alla fyra troll. Snart börjar E resa igen med jobbet så då blir det längre än bara ett litet dygn så det var en bra test. Natten gick bra med bara två uppvak från Oda och två från Theo (han blir ibland lite mörkrädd när han vaknar och vill bara att man ska komma in och lägga om han igen). Morgonen gick också bra med glada barn och en mamma som fuskade med frukost framför tvn.

Efter frukosten packade jag in hela gänget i bilen och körde ca 10 min bort så Nelson kunde få gå lös och killarna springa av sig lite energi. Dessa killar alltså. Så mycket spring i benen! Nästa gång tar jag Oda i bärselen så vi kan gå en lite längre hike på stigarna uppe i hillsen. Det går relativitet bra att ta alla ensam nu när Oda är så liten och mest hänger med. Blir nog svårare sen när hon börjar ha mer behov av att krypa/gå/leka. Men rätt så stolt över mig själv är jag ändå. 🙂

Men nu kommer snart pappan i familjen hem och det ska bli skönt. 🖤

Hösten är nog trots allt min favoritårstid. Älskar att det känns som en nystart (tror det hänger igen från skolåren), den friska luften, dom fina färgerna, att ta på sig lite varma kläder och krypa ihop under en filt med en kopp te eller ett glas rött. Älskar rotfrukterna, sopporna och grytorna. Hösten alltså. Så fantastisk vacker. 🧡

Idag tog vi en familjetur till en pumpkin patch. Killarna älskade det och sprang runt och plockade pumpor och jag ångrade lite att vi inte satte vår familjefotografering hit. Jag älskar att hitta på sånna här grejer nu när killarna är lite äldre och uppskattar det mer. Känns fint att skapa minnen och traditioner för dom. Tänk att vi är en liten familj.

Ikväll, i natt och imorgon kör jag solo här hemma med hund och barn. E fick i födelsedagspresent en hotellnatt så han kunde gå ut och fira med sina vänner och slippa vakna upp till två tornados och en skrikande bebis. Så ikväll klappar jag mig själv lite på axeln då alla tre barn var nattade (och sov!) redan kl 19.30. Nu är kl 21 och jag ska krypa i säng. Oda vill ibland äta runt den här tiden men ibland skippar hon det och vaknar inte förrän kl 23-00. Jag chansar alltid och försöker få in en liten timmes sömn med någon förhoppning om att hon så småningom ska sova längre och längre.

Så god natt från mig. Imorgon blir en hektiska dag. 😅

Foto: Sarah Eichstedt Photography

Alltså så många som skiljer sig nu. I bloggvärlden (bland dom få bloggar jag fortfarande läser) och runt oss. På något sätt kan jag förstå det – för fy f vad småbarnsåren tär på förhållandet!

Jag och E firar 15 år tillsammans nu i höst (8 år som gifta). 15 år alltså. Hur sjukt är inte det? Våran relation har varit igenom sina turer men det som absolut utmanat den mest är det första året med killarna. Nätter med minimalt av sömn men kanske framför allt skillnaden att gå från bara oss (och Nelson) till att ha två små som var konstant beroende av åtminstone en av oss. Vi var vana att kunna göra vad vi ville utan att planera och utan att “fråga om lov”. Nu var vi tvungna att checka av med varandra, prioritera och ge och ta. Första året var vi duktiga på att ge varandra egentid men inte så duktiga på att prioritera varandra. Egentid är viktig men så är också partid vilket är lätt att glömma mitt i allt. Så år två skärpte vi oss och bokade in date nights. Och när killarna fyllde två kände vi att vi äntligen kommit oss utan av tunneln och fått huvudet över vattnet igen och kunde se varandra i ögonen igen, ta ett djupt andetag och välja varandra igen.

Så kom Oda och just nu handlar det mest om överlevnad och att få kabalen att gå runt. Lite tid för både egentid och partid men den här gången vet vi vad vi gett oss in på och vet att det blir bättre till slut. När Oda kom sa vi “hej då och ses på andra sidan tunneln om si så där två år”. Lite på skoj men också lite på allvar. Och så stjäl vi någon timme (halvtimme) här och där då vi kan sitta hand i hand och dricka vin.

15 år. Tre länder, en hund och tre barn senare. Här står vi. Tillsammans. ❤️

Igår firade denna mage 6 veckor postpartum och idag blev jag officiellt klarerad att börja träna igen. Vilket egentligen inte alls betyder någon skillnad eftersom kroppen inte plötsligt blir klar för att träna hårdare bara för att man passerat 6 veckors strecket. Och 6 veckor är verkligen ingen tid. Förra gången väntade jag på den här dagen och kände mig så lycklig över att äntligen få börja träna igen. Den här gången har jag “smygstartat” med mammamageträning, yoga och lättare pilatesövningar och massor av promenader så den här dagen känns mindre viktig. Jag kommer att fortsätta med mitt upplägg och successivt öka eftersom jag känner mig redo.

Jag tjatar om att jag längtar efter att börja springa igen men egentligen känner jag mig ganska lugnt i att veta att den dagen kommer så småningom. Jag behöver köra massa rehab före jag kan springa något längre eller snabbare men kan säkert köra igång med lättare joggning snart. Och det känns ok. Jag vet att Oda är vår sista bebis vilket också betyder att detta är min sista “postpartum”. Jag tränade mellan mina graviditeter men körde liksom inte all in eftersom jag visste att vi önskade ett syskon ganska snart. Men nu kan jag fokusera på mig och min kropp. Självklart låta det ta tid men också kanske lite mer målinriktat.

Jag fick massor av streckmärken under tvillinggraviditeten och hade också kvar en muskelseparation innan jag blev gravid igen. Nu har jag ca 3-4 cm muskelseparation, absolut inga abs, dålig hållning och ingen kondition. Precis som det ska vara si så där 6 veckor postpartum. Sakta men säker ska jag bli starkare i min kropp men just nu hyllar jag den för att den har skapat och burit fram tre perfekta barn på under tre år. Tack kroppen! Du är fantastisk! 🙏❤️


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.