Efter två dagar med lite smågnälliga killar har vi äntligen fått tillbaka våra harmoniska gladskitar till ungar. Thank god! Här har vi haft en lugn helg med familjehäng och promenader i solen. Idag var jag på en pilatestimme och sen hade jag tänkt hänga kvar där ett par timmar men jag längtade hem så himla mycket till mina grabbar att jag skippade det och drog hem istället. Så efter det har det varit mys i soffan med allt ifrån 1-4 killar. Lucky me! ❤️❤️

Fuzzy små killar höll på att göra mig galen (tålamod tålamod tålamod) så jag stoppade dem i vagnen och tog mig en tur till MNT Studios. Dem sover alltid gott när vi är ute och går och det är jag verkligen tacksam för. Jag är också tacksam för att få vara del av MNT teamet och vara med om den här förvandlingen från en hemmastudio till en liten boutique studio till denna helt fantastiska tvåvånings-hightech-fancy-studio. Det är verkligen ett privilegium att få träna och undervisa där och jag är så himla glad att jag för 6 år sedan googlade på pilates near me för att jag hade hört att pilates skulle vara bra i kombination med löpning.

Har jag förresten berättat att jag ca en vecka före killarna blev född drömde att min förstfödda kille var rödhårig? Jag kommer ihåg att jag i drömmen var helt chockad över att han hade rött hår. Oliver är vår förstfödda och han är mörkblond – även om alla här i USA menar att han är såååå blond – men i vissa ljus ser han faktiskt lite rödhårig ut. Appropå det, jag tycker det är så himla roligt att det i Oliver pass nu kommer att stå att han är blond och blåögd. Speciellt eftersom det här passet kommer att gälla i 5 år och han förmodligen inte kommer att vara så blond och blåögd då (fast vad vet jag förresten?).

Det blev inte alls så mycket träning som jag ville och hade planerat för det var som sagt två fuzzy små. Det är verkligen min lärdom i mammalivet att acceptera att ting inte blir som planerat och att det är ok. Jag är så himla van att kunna göra exakt vad jag vill, när jag vill, hur länge jag vill men nu har jag inte bara två som är beroende av mig och som styr dagens schema utan också beroende av E på ett helt annat sätt än jag någonsin varit. Jag kan till exempel inte bara boka in en träningstimme utan att först checka med E att det fungerar för honom också. Jag kan inte boka in någonting utan att veta samtidigt veta att allt kan ändras om killarna bestämmer sig för att tex vilja ha mat just då. Det gör mig frustrerad och ibland irriterad samtidigt som försöker ta ett djupt andetag och påminna mig om att så är livet nu men inte för alltid. Och det är ok. 

Nu har E äntligen kommit hem och avlöst mig efter att ha varit ute och tagit ett par öl med ett par kompisar. Vi försöker att vara generösa med egentid när det behövs. Att ge och ta, välja sina strider och vara snäll med varandra. Snällhet föder snällhet och hellre ge ge ge än att kräva och tjata. Om bägge ger så får ju bägge mer utan att behöva be. Förstår ni vad jag menar? 

Men nu blir det sen middag (eftersom killarna bestämde sig för att vilja ha mat precis när vi skulle äta) och sen blir det sängen för mig. Håller tummarna för en bättre natt och mer harmoniska killar imorgon. ❤️

Det här är så himla typisk i vårat hem just nu. Nelson är alltid nära killarna. ♥ Han är jätteförsiktig med dem även om han är världens klumpigaste hund (och trotsig tonåring). Skriker någon av killarna kommer han direkt och vill trösta genom att slicka dem i ansiktet (vilket så klart inte hjälper på skrikandet men är supersött). Hur jobbig han än kan vara just nu så är jag så himla himla HIMLA glad att vi skaffade honom innan vi visste att vi skulle få två bebisar. Hade vi inte redan haft honom hade vi nog inte skaffat hund på flera år men jag är så GLAD att våra barn får växa upp med hund. Jag växte upp med två svarta collies och dem var mina bästa vänner. Jag tror också det är nyttigt för barn att växa upp med djur. Det lär dem empati, ansvar och respekt. Nelson är verkligen barnkär och jag är helt övertygad om att våra tre killar så småningom kommer att ha hur kul som helst tillsammans. Jag vet i alla fall att en hund längtar efter att få två lekkamrater – just nu försöker han att ge dom en leksak så dom kan kasta till honom…

I natt var det en annan liten kille som bara ville ha uppmärksamhet och närhet från kl 03 så den här mamman är en aning trött idag. Enligt The Wonder Weeks ska dem gå igenom det första leapet/utvecklingssteget nu i helgen så antingen är det det eller så är det vaccinationerna som fortfarande spökar lite. Oavsett så är det vad det är och dem ska få så mycket mys och närhet dom vill. ♥

7 veckor alltså. ❤️ Snart två månader med dessa troll. I tisdags var vi på två-månaders läkarchecken (ja, här i USA går man till barnläkaren hela tiden). Killarna chockerade alla med att ha gått upp 1.8-1.9 kg vardera sedan sist (4 veckor sedan). Inte konstigt att dem äter som hästar. Det måste vara himla jobbigt att växa så mycket!

Oliver väger nu 5126 gr och är 58 cm lång medan Theodor väger 4876 gram och är 55 cm lång.

Efter läkarchecken fick dem sina första vaccinationer (tre sprutor i benen och en medicin i munnen). Vi hade förberett oss på en skrikfest men har visst två coola killar som tog det bättre än vad jag hade gjort om nån först gav mig en bitter medicin och sen stack mig tre gånger i låren. Igår hade vi två varma killar som ville ha närhet och mat hela tiden. Det är dagar som den man önskar man hade fyra armar (minst!) och en dubbel så stor famn. Men idag verkar dom var tillbaka till sina harmoniska jag igen och jag har en lugnt mysdag här hemma. Jag tror att sömnbristen börjar komma ikapp mig lite nu så har bestämt att det blir några lugna dagar här hemma utan större planer.

Den här veckan har vi också ansökt om killarnas pass så nu börjar det mesta praktiska inför vår stora hemresa i sommar falla på plats. Och appropå det, jag tror att det har ordnat sig med Nelsons resa nu också. Det blir världens längsta resedygn men så går det när man prompt ska ha med sin hund och dessutom inte direkt reser till världens metropol.

Okej, nu ska jag avsluta här och faktiskt lägga mig på soffan medans killarna sover (bank i bordet). Det är inte ofta jag vilar mitt på dagen men idag känner jag att det behövs! Men hjärna fungerar inte riktigt idag och jag är tacksam för att Nelson hade en dagisdag igår = lugn hund.

Är det något speciellt ni vill läsa om förresten?

Alltså. ÄNTLIGEN träningsvärk igen! Äntligen tillbaka på MNT igen. Igår körde jag första riktigt träningspasset på väldigt länge. Gabby gav mig ett hårt pass anpassat efter min nuvarande corestyrka och det var så himla härligt att känna musklerna svida igen. Idag har jag träningsvärk i armar, ben, rygg och rumpa. Som jag har längtat efter det.

Som alltid är det viktigt att anpassa övningarna efter din kropp just nu. Att inte jämföra sig med någon annan och inte heller med sig själv. Det kan vara minst lika farligt att jämföra sig med vad man brukar klara istället för att utgå från sin dagsform just här och nu. Jag var som sagt i min livs träningsform innan vi körde igång med IVF köret. Efter det fick jag mer eller mindre träningsförbud och har inte kört hårda pass på mer än 1.5 år. Att jämföra mig med mig själv från då skulle inte bara göra mig deprimerad utan också vara ett säkert kort till att bli skadad. Så jag och Gabby startade försiktigt och testade vattnet men märkte ganska fort att jag hade bra corekontroll även om den så klart är tusen gånger svagare. Så vi körde på lite mer fram tills vi märkte att jag tappade kontrollen och då backade vi ett par steg. Pusha med kontroll och marginal alltså. Och fortsätta göra rehab övningar.

Efter att ha varit gravid har jag fått en annan sorts body awareness. Det är fascinerande och fantastiskt att uppleva. Tidigare kunde jag träna utan att tänka. Jag kunde pusha min kropp och räknade med att den mer eller mindre gjorde det den skulle. Nu måste jag tänka när jag tränar. Måste aktivt slå på pelvic floor och de djupa magmusklera i alla övningar, dem är liksom inte bara där. Jag märker när jag fuskar och jag märker när jag göra rätt på ett annat sätt vilket också resulterar i att min form är bättre även om jag är svagare. Kroppen är fantastisk. ♥

Plankor är ingenting jag rekommenderar att starta med postpartum förrän du har nog med corekontroll och kan “hålla in” magen samt inte kollapsa i ryggen. Vi hade testat olika magövningar och modifierade plankor före vi körde övningen på översta bilden och jag var så lycklig att jag faktiskt klarade att göra några övningar i full planka. Men var försiktiga och skada er inte!

Ett tips är att börja med övningen på ovanstående bild – så kallat Toe Taps. Ligg på rygg på golvet och hitta neutral spine – dvs ha ett litet mellanrum mellan korsryggen och golvet utan att svanka för mycket. Ta benen i tabletop – dvs knäna i 90 grader, knäna direkt över höfterna. Dra in naveln och de låg magmusklerna in mot ryggraden (om du har svårt att känna kan du ha händerna på magen som jag har). Sakta med kontroll sänker du sedan ena foten ned mot golvet samtidigt som du håller magen in och har 90 grader på knät. Du sänker foten så långt ned mot golvet som du kan utan att magen poppar ut eller att du börjar svanka ryggen (du behöver alltså inte nå golvet). Sen drar du upp benet igen och byter fot. Beklagar dålig förklaring, jag är van att undervisa på engelska och har svårt att översätta till svenska. Men om ni intresserade kan ni söka på pilates toe taps.

Och sånt här gör mig lycklig! Två killar som älskar att sova tillsammans. Så toleranta mot varandra. Dem kan knuffas, sparkas, få armar och armbågar i ansiktet men sover som allra bäst tillsammans. ♥

Igår var det ju Earth Day och vi bestämde oss för att göra det vi alltid gör när vi har lite tid till övers – går ut i skogen. Nelson aka tonåringen behövde luftas och det behövde nog vi också. Det blev lite sista minuten och ändrade planer så till slut parkerade vi bara lite random och gick in i skogen utan att egentligen veta vart vi var och vart vi skulle. Det resulterade i att vi blev fast i lera, var tvungen att bära Nelson förbi det värsta partierna, tog en “short cut” i världens brantaste backe och vände tidigare än vad vi tänkt. Men Nelson fick springa av sig och vi och killarna fick frisk luft så allt i allt blev det en lyckad tur hur som helst. Vi båda älskar att bära killarna och dem sover alltid så gott. Win-win situation alltså.

Här kommer lite snapshoots från vår dag:

Våra små troll är 6 veckor idag. ❤️  Det känns som det här med tvillinglivet har blivit lite mer påtagligt sista veckan när killarna har varit mer vakna och kanske lite mer gnälliga (inte alls mycket gnälliga dock). Men allt tar ju betydligt längre tid och ibland tänker vi på hur det skulle vara att “bara” ha en. Och det här med att räcka till för bägge två alltså. Ibland gäller det verkligen att ta ett djupt andetag och intala sig att man gör så gott man kan. Lättare sagt än gjort när båda vill och behöver uppmärksamhet samtidigt. Eller när du står där mitt på natten och byter två blöjor, blir nedspydd av två bebisar eller har två hungriga killar som gärna vill ha mat nu på en gång. Samtidigt klarar jag inte att sluta tänka på hur fantastiskt det är att vara tvillingförälder. Det är verkligen dubbel lycka och dubbel kärlek. Nästan varje dag nämner vi det – hur lyckligt lottade vi är alltså. Två coola killar att älska. ♥♥

Och apropå blöjbyten. Redan innan jag blev gravid visste jag att jag vill köra delvis tygblöjor. På grund av miljön och på grund av den ömtåliga lilla babyrumpan. Sen blev jag gravid med tvillingar och började att tvivla. Gjorde extremt mycket googlesök – var det ens realistiskt att köra tygblöjor med twins liksom? Vissa menade att det var helt möjligt medan andra menade att det var galenskap att ens tänka tanken. Men min nyfikenhet tog över och tygblöjor var faktiskt det första jag köpte till killarna. Ändå har det tagit enda tills nu innan jag vågat prova. Jag har liksom varit lite rädd för hur mycket jobb det skulle bli och visste inte om dom skulle hålla tätt eller läka hela tiden (vi hade extremt mycket läckage med vanliga blöjor i början innan vi lärde oss). Men till slut fick jag alldeles för mycket ångest över hur många blöjor vi använder och slänger hela tiden (typ 500 blöjor i månaden!!) att jag fick fingern ur och har nu så smått börjat testa. Linnéa har varit lite av min mentor och stöttekontakt i hela processen och nu är jag alltså äntligen igång!

Just nu kör jag tygisar när jag ändå bara ska hänga hemma. Än så länge har det definitivt varit lättare än vad jag tänkte (som med det mesta). Dom har som oftast hållt tätt, till och med för stora bajsexplosioner och de gånger dem läckt hade nog även en vanlig blöja gjort det. Tvätten känns överkomlig (mest för att vår städhjälp ordnar resten av tvätten – jag veeet, så himla lyxigt!) och det känns som mitt sjuksköterskejobb har härdat mig när det gäller kiss, bajs och spyor. Och hur sött är det inte med tygblöjrumpor egentligen?. Enda nackdelen: alla kläder blev plötsligt ännu mindre (tygblöjor tar mer plats än vanliga) och det känns som jag var tvungen att gå upp en storlek på allt. Det i tillägg till att killarna växer så sjukt fort resulterade i att jag panikbeställde en stor omgång kläder i storlek alldeles för stort (men antagligen kommer dem har vuxit i dem redan om ett par månader).

Vi kommer nog inte att köra 100% tygisar men det känns som att varje gång vi gör det sparar vi i alla fall miljön och rumpan lite – och lite är alltid bättre än ingenting. Jag ska berätta mer när jag kört lite längre tid – om ni är intresserade alltså?

Sen över till något som jag har fått en del frågor om – hur vi lägger upp nätterna. Sover vi överhuvudtaget? Först ska jag säga att vi har haft tur att våra killar mer eller mindre sovit bra och synkroniserat helt sedan vi kom hem från sjukhuset. I början var vi uppe bägge två alla matningar även på natten för det kändes orättvist att en skulle ta allt som första tiden gärna tog 1.5-2 timmar (inklusive min pumpning). Men när E gick tillbaka till jobbet bestämde vi oss också för att det var på tiden att vi bägge fick lite mer sömn än 2 timmar i sträck. Killarna äter snabbare nu och nu när dem är större kan en person dubbelmata bägge (och jag pumpar samtidigt som jag matar) så nu tar allt inklusive blöjbyten ca 45 min-1 timme.

Men i alla fall, så här kör vi just nu:

Runt kl 20 myser vi ned oss i soffan framför någon serie och matar varsin bebis. Efter det börjar jag göra mig i ordning för natten, pumpar en sista gång och runt 21.30 brukar jag vara i säng. Då tar E ut Nelson på sin kvällstur och sen runt 23 matar han killarna, byter blöja och lägger dem. Han brukar sen komma i säng runt midnatt. På vardagarna tar jag matningarna runt kl 02-03 och 05-06 medan E tar den kl 07-08 före han går till jobbet. På helgen tar jag matningen kl 02-03 för då måste jag hur som helst pumpa men sen tar E matningen kl 05-06 så jag får sova lite längre. Än så länge funkar det här bra för oss. Vi hoppas att snart komma ned till bara en matning om natten men än så länge har vi alldeles för hungriga och regelbundna killar vilket känns helt okej nu när dem är så små. Jag tror att mitt nattarbete har förberett mig för lite sömn och än så länge känner jag mig relativt pigg, även om jag så klart blir trött om kvällarna och somnar som en sten så fort jag lägger mig (och har dagar som idag då jag bara vill hänga hemma och inte göra någonting).

Så det var lite om vårat liv just nu. Idag skulle jag på den där mammaträffen på sjukhuset men skippade den (igen) och hänger hemma istället. Jag åt nog lite för lite igår vilket alltid resulterar att jag blir hungrig på natten och inte kan sova. Men i eftermiddag ska jag iväg på MNT studio och få lära mig lite om de nya reformer maskinerna dom köpt in. Längtar så till att börja undervisa igen!

Men gud vilket babbelinlägg det här blev då. Så går det när E lämnar mig ensammen med två sovande killar. 😉


 36+6 veckor gravid –> 6 veckor postpartum

I måndags blev jag officiellt godkänd att börja träna igen! Efter att ha haft nästan ett år med delvis träniningsrestriktioner pga IVF resan och sen bara minimalt kunnat träna under graviditeten pga utmattning och yrsel känns det stort att äntligen få börja igen. Så den här veckan – 6 veckor efter förlossning – får officiellt markera min start på vägen tillbaka.

Jag hoppas ni inte tycker det här bidrar till kroppshetsen för det är absolut inte det jag vill men jag tycker det är lite kul att kunna dokumentera och gå tillbaka själv och se hur det var. Det här handlar inte om någon viktnedgång utan om att jag vill få tillbaka min starkare och mer hälsosamma kropp som jag hade före jag blev gravid. Jag vill få tillbaka min braiga kroppshållning, min pilateskropp och min löparkropp. Jag vill kunna springa en halvmaraton igen men jag vill också ha ork att springa efter och ha kul med mina killar när dem blir äldre. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan komma tillbaka och jag vill visa för mina söner vad hälsa är och hur en hälsosam livstil ser ut. 

Som ni ser har min kropp och min mage gått tillbaka helt otroligt snabbt. Jag förlorade mina gravidkilon nästan på en gång och är nu tillbaka till min pre-pregnancy vikt. Jag är så himla imponerad över kvinnokroppen alltså! Först skapar den två helt perfekta små människor och sen klarar den att komma tillbaka. Men låt er inte luras av min relativt platta mage – det finns absolut ingen corestyrka kvar där! Och min hållning är usel på grund av det. Igår var jag på min första pilatestimme efter graviditeten och jag fick snabbt bevisat att mina abs har varit på semester – men nu ska vi allt väcka dem till liv igen.

Jag är helt säker på att jag skulle kunna gå ut och springa 5 km redan idag men jag är också helt säker på att jag skulle skada mig väldigt fort och det är ingenting jag önskar. Jag har tre fingerbredds diastas (muskelseparation) från naveln och ca 5 cm upp. Helt normalt och förväntat, speciellt efter en tvillinggraviditet, men något jag måste tänka på och jobba med nu innan jag blir starkare. Hur otålig jag än är att springa, svettas och få högpuls så är jag fast besluten att ta det lugnt och säkert, bygga upp kärnmuskelaturen från grunden med professionell hjälp, yoga och pilates för att så småningom återgå till hårdare träning och löpning.

Jag kommer att dokumentera delar av min resa här och ni är välkomna att hänga med om ni vill.

So here we go…

Mål: Att fortsätta orka lyfta, bära, springa runt och leka med dessa grabbar. ❤️

Min familj. ♥ Jag har fortfarande svårt att greppa att vi är en familj på tvåbarn och hund. Vi har en tonårshund här hemma som gör oss galna men så är han så himla söt och snäll ibland att det väger upp. Men puh! alltså när hunden är galen, trotsig och understimulerad och två killar är hungriga NU! Då säljer vi hunden till högstbjudande (så klart inte!).

En annan sak som gör mig galen med vår kära hund – något som inte alls är hans fel – är att vi försöker boka flygbiljetter hem i sommar och ska då också ta med Nelson, vilket visat sig vara lättare sagt än gjort. Först ville vi åka med Norweigan Air direkt till Oslo men dem tar inte hund (eftersom Nelson är för stor för att sitta i kabinen utan måste gå som cargo). Så då måste vi åka SAS som kostar tio tusen kroner (bokstavligen talat) mer än med Norwegian och dessutom lägger till en extra mellanlanding i Köpenhamn. Greit tänkte vi, det får gå för den här gången eftersom vi knappas kommer att ta med honom varje gång vi åker. MEN så när vi trodde vi var i box visade det sig att dem inte tar med hund på sträckningen Oslo-Kristiansund så då var vi tvungen att boka om biljetterna och då blev det Köpenhamn-Trondheim istället vilket var okej men resulterade i att svärföräldrarna skulle vara tvugna att köra 4 timmar för att hämta oss. Greit tyckte dem, eftersom vi reser så långt för att dem ska få hänga med barnbarnen. MEN så när vi läser tullreglerna (som vi så klart borde ha gjort först) visar det sig att Nelson måste komma in till Norge via Oslo och därför inte kan resa otullad in i Trondheim. Så nu försöker vi se om vi kan tulla honom i Köpenhamn och sen resa vidare eller om vi måste boka om biljetterna (igen!) och betala ytterligare tusentals kroner för hundjäkeln vår (som vi älskar över allt på hela jorden). Men så är det påsk i Norge och offentliga arbetare har långledigt…

Inhale. Exhale. Allt ordnar sig…

To be continued…

Glad påsk kära bloggläsare. Jag har i princip inte firat påsk sedan jag flyttade hemifrån i 2002 så jag vet egentligen inte hur man gör det. I Norge är påsken stor men det känns som att det är mest för att alla åker till fjällen och går på ski då. Jag jobbade nog alla påskar jag bodde där för det var helt sjukt många högtidsdagar som man fick extra betalt på och E åkte alltid på ett stor datajippo (lan) påskhelgen hur som helst. I år ska vi inte heller direkt fira påsken förrutom att vi ska ha picknick tillsammans med några svenska vänner imorgon men det känns som att alla dessa högtider blir viktigare när killarna blir större. Det ska bli så himla mysigt att börja skapa lite egna familjetraditioner. ♥

Första veckan där jag roddat mestadelen själv är avklarat och det har gått bra. Än så länge går det mest i matning, blöjskift, lite mys och “lek” på play mat:en. Sen sover dem och jag går på promenader, försöker komma ihåg att äta mat och myser med Nelson. Bloggar, förbereder Pilates classplans och läser böcker. Och hänger med kompisar ibland. Har jag ovanligt enkla bebisar? Känner inte alls igen mig när jag läser andra nyblivna föräldras/mammors beskrivning av första bebistiden. 

Jag har som mål att gå på en promenad varje dag. Den behöver varken vara lång eller särskilt power men frisk luft är definitivt bra för oss alla. Än så länge har jag skrapat ihop 19 km’s promenader den här veckan och idag provade jag till och med att jogga ett halvt kvartal med vagnen. Jag är långt ifrån redo att börja springa igen (måste träna upp bålstyrkan först) men det var skönt att prova på och se om det fanns något sprätt i benen fortfarande och det gjorde det! Jag ska sluta tjata om det men gud vad jag längtar efter att börja träna igen!

Nu ska jag slänga mig på soffan en sväng innan killarna vaknar och vill ha mat igen. Och appropå det, så här kan det se ut när jag matar och pumpar samtidigt. Känner mig som en supermom vissa stunder (not so much andra stunder dock).


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.