Man skulle kanske tro att jag är sponsrad men det är jag alltså inte. Men det här paketet gjorde kanske min vecka. Jag har helt sedan jag var liten varit en riktigt boknörd. Jag började läsa relativt tidigt tror jag (typ 5-6 år kanske?) och har alltid älskat böcker. På mina önskelistor stod i många många år en rad med böcker och när bokbussen kom var mamma tvungen att sätta en gräns på hur många böcker jag fick låna (tror det var 10 stk). På senare år har mitt läsande gått upp och ned men jag älskar fortfarande böcker och jag hoppas verkligen att åtminstone en av killarna kommer att uppskatta böcker och att läsa lika mycket som jag.

Jag blev så lycklig när jag hörde om Lillypost som är en sorts bokklubb där man får 5 böcker hemskickade varje månad. Framför allt för att jag älskar sånna där subscription boxes där man får hem olika goodies varje månad (när jag var gravid hade jag Bump Box ett tag och Nelson hade Bark Box ett tag fram tills jag tyckte det blev för dyrt att ha en box där han bet sönder leksakerna på 2 minuter och hatade alla godisar som följde med). Det känns så himla lyxigt att få en överraskelse varje månad. Sen tycker jag det är skönt att slippa välja vilka böcker man ska köpa nu när dom är så små. Och så vill jag ha nog böcker att det ska vara okej att dom biter, slickar, smakar och river i dom. Barn är barn och det ska dom få vara även om mamman i huset har lite kladdfobi och helst vill att alla böcker ska stå prydligt i bokhyllan. Med Lillypost kan välja mellan Board Books eller Picture Books beroende på hur gamla barnen är och varje individuell bok är handinslagen i presentpapper (bara en söt extra touch). Och i tillägg, för varje box som köps doneras en bok till välgörenhet.

Killarna har precis börjat visa intresse av böcker även om det roligaste än så länge är att bita på dem. Theodor är nog just nu mer intresserad än Oliver men det kan så klart ändras fort. På kvällen försöker vi ha som rutin att läsa en bok före vi lägger dem och Theo ligger gärna och följer med på bilderna medans Oliver hälften av gångerna bestämmer sig för att kryp iväg på egen hand.

Jag har tänkt att ha som tradition att öppna en bok per kväll (eller nåt liknande) för att dra ut på spänningen lite. Som ni förstår är det här lite som julafton varje månad för den här mamman. Förhoppningsvis uppskattar killarna det lika mycket så småningom.

Men nu vaknade visst mina små från sin morgonnap. Vi ska käka lite mat och sen bege oss iväg på besök till en liten minikompis. Vi hörs! ♥

I fredags packade vi alltså bilen och begav oss inåt i landet mot Oroville/Chico. Vi kände att vi behövde lite miljöombyte och familjetid. Vi hyrde en liten stuga via AirBnB och hade egentligen inga planer mer än att hänga ute i naturen. Vi är båda tröttare än vi någonsin varit så även om vi gärna gjort längre och mer spännande hiker kände vi att vi helt enkelt inte orkade (dessutom väger killarna 9+ kg nu så det börjar vara tugnt att bära dom en längre tid på magen som vi är tvugna att göra om vi ska ha ryggsäck med med mat, blöjor och dricka). Men det blev ett par småhiker, en runt Bald Rock i Plumas National Forest och en i Bidwell Park i Chico och det kändes alldeles lagom. Speciellt eftersom killarna inte heller tycker det är superhärligt att sitta fastspända en hel dag utan så klart måste få sprattla av sig för att inte bli griniga (helt förståeligt alltså!).

Det blir ju så klart lite extra styr att packa in två små och en hund och åka iväg bara för en helg. Mycket ska med och dit man åker är ju sällan lika tillrättalagt som hemma. Vi kom nog hem aningens tröttare än vad vi var när vi åkte men det positiva med miljöombyte och famljetid får ändå väga tyngre än själva bekvämligheten så vi känner oss nöjda med att vi drog. Vi har lovat oss själva att vi inte ska tillåta oss att bli allt för bekväma och lata utan vill gärna utmana oss så vi kommer ut och känner oss tacksamma att vi än så länge har både hund och barn som med lätthet hänger med på det mesta.

Annars så har det gjorts framsteg här borta. Oliver sitter nu upp relativt stadig och länge utan stöd och klarar oftast att falla mjukt så han inte slår huvudet. Han klarar också att sätta sig själv upp från liggande och jag och E är barnsligt stolta över vår lilla bulldozer. Theo tar livet med ro som vanligt och det är skönt samtidigt som vi lite längtar tills han fattar grejen med att förflytta sig själv. Det är ju så härligt att se sina barn utvecklas och mästra nya skills. Men gladare unge än Theo får man dock leta länge efter.

Och sömnen! Jag kommer säkert att ångra att jag skriver det här nu men… två nätter i rad har BÅDA killarna sovit genom hela natten (19-06)!!! Halleluja! För bara några dagar sedan kändes det som att vi aldrig skulle få uppleva en hel natts sömn igen. Det gör vi inte ännu heller för både jag och E vaknar automatiskt runt kl 02 för att vi är så vana att göra det men i två nätter har det alltså varit knäpptyst från barnrummet och vi har knappt vågat andas. Det kan så klart bara vara en lyckoträff och jag är säker på att vi kommer att gå tillbaka tillbåde vaknätter och nattmatningar men vi hoppas på en liten trend i alla fall.

Annars rullar livet på här i SF. E jobbar och ska iväg på jobbresa ett par dagar så då roddar jag ensam här hemma. Tack och lov har vi vår nanny! Jag undervisar och träna Pilates och det är så härligt att vara tillbaka igen. Det har också lossnat lite med mitt sjuksköterskejobb så snart kan jag nog gå tillbaka och jobba en natt eller två där också vilket blir bra för vår ekonomi. Det känns som att vi har landat här nu och kommit in i ett lunk. Dagarna med killarna är intensiva men roliga. Klockan sju på kvällen när vi lagt dem käkar vi middag och sjunker sen ner i soffan en timme innan kvällsbestyret med Nelson och en s.k. dreamfeed till killarna före vi däckar i sängen. Bästa sömnen är mellan 22-02 för det är i princip den enda “säkra” sömnen vi får. Men som sagt, vi håller tummarna för en trend…

Hur har ni det?


Att hänga med på dom här sina dagar. 👌 Allt är liksom spännande. Att kika ned på grannes balkongträdgård tex. Eller att ta på pappas elgitarr och kolla hur baksidan av babysittern fungerar. Likaså att kolla in diskmaskinen, Nelsons leksakhörna, under köksbordet och bakom skåp och dörrar. Baby proofing needed asap!

Våra vagnpromenader blir också mer och mer spännande. Förr sov dom i princip 95% av tiden i vagnen men nu är dom vakna och gillar att sitta och titta. Oliver tycker inte det är superspännande att titta på mamma så snart byter vi nog till framåtsittande.

Idag gungade dom för första gången och det blev en hit så jag antar att vi blir stammis på lekparkerna framöver. Jag längtar faktiskt lite tills dom blir större och kan leka mer. Fram till dess ska jag försöka njuta att en av dom faktiskt fortfarande oftast ligger någorlunda där man la honom för den andra gör det definitivt inte.

I helgen ska vi iväg på en liten familjegetaway. Vi vet ingenting om platsen vi ska till utan kikade bara på AirBnB-kartan efter billigaste boendet nära ett större grönområde. Oroville blev det. Vi hörs kanske därifrån.

Fredag igen och ännu en vecka har gått. Jag har undervisat pilates två förmiddagar och har ett par timmar till på söndag morgon. Jag har även hunnit med att träna lite själv och faktiskt joggat ett par gången så yay för mig alltså! Killarna har hängt med sin nanny och det har gått hur bra som helst. De andra dagarna har dom levt rövare med mig, Nelson och varandra. Jag tjatar nog lite men dom är så härliga just nu. Pratar, skrattar och “leker” med varandra och med Nelson. Bråkar ibland speciellt över leksaker men jag antar att det bara är en preview på vårt kommande liv. Men tvillingar alltså. Jag har sagt det förr men säger det igen: himla roligt! ❤️

Jag fick förresten en fråga om vad en nanny är, eller snarare vem en sådan kan vara rent utbildningsmässigt och skillnaden mellan en nanny och au pair osv. Det är nog väldigt olika. Vissa är så kallat career nannies som har gjort det nästan till en profession men för att kalla sig nanny krävs ingen speciell utbildning. De flesta nannies jobbar deltid och har andra jobb/studier vid sidan av. En au pair kommer från utlandet och bor och jobbar hos en familj som ett kulturutbyte. Detta är det billigaste child care alternativet om man har lust och möjlighet att ha någon boende hos sig. Vi har inte plats för någon au pair och är inte heller i behov av en heltidsbarnflicka och dagis/förskola kändes för tidigt just nu (och för dyrt!) så därför blev det nanny. Utan att utelämna vår tjej för mycket kan jag säga att hon inte har någon officiell utbildning men har flera års erfarenhet av barnpassning både heltid och deltid. Hon är en fantastisk tjej som jag känner mig komfortabel med och som jag litar på. Killarna är än så länge för små för att ge sitt godkännande men jag är säker på att dom kommer att älska henne så småningom.

I måndags var vi förresten på 6 månaders kontroll och killarna fick godkänt på allt. Oliver väger nu 9.1 kg och Theodor 8.7 kg och båda följer sina kurvor fint. Tre sprutor var i låren fick dom men verkar ha klarat det utan större problem. Nästa kontroll är inte förrän när dom är 1 år och det känns helt sjukt att tänka på att vi kommer att ha två ettåringar i huset om ett halvår. Kanske en eller bägge går då? Jag är så nyfiken på vilka personer dom kommer att utvecklas till. Dom har haft extremt starka och tydliga personligheter redan från födseln (egentligen från inne i magen) så vi anar vilka grundpersonlighetsdrag dom kommer att ha men jag längtar efter att få höra dom prata och lyssna på deras tankar och fundering.

Nu är kl 21 och jag har blivit skickad i säng av min kära man. Varje kväll hoppas jag på att killarna ska sova bättre och varje natt vaknar någon av dom en gång i timmen från kl 01. 😴 (kanske en av få nackdelar med att faktiskt ha två…). Samtidigt så läser jag Josefines blogg och om deras helvetes nätter med två diabetes1 barn och då känner jag att vårt övergående nattproblem med två friska barn är helt ok. Det är också det jag försöker fokusera på i min tröttdimma – att om några år kommer förhoppningsvis dessa nätter vara ett minne blott och att den här tiden trots allt bara är en så liten bråkdel av resten av barnens liv. Men trött är jag så god natt. 💤

En positiv sidoeffekt av att vi nu har nanny är att jag äntligen får lite tid att bonda på nytt med vår lilla tonåring till hund. Så småningom ska jag börja undervisa mer Pilates och också börja jobba på sjukhuset igen men just nu har jag lite extra tid de dagar vi har vår nanny och det ska tas till vara. Prio nr 1 är tid till egen träning. Sen Nelson. Eller kanske tvärtom.

När Nelson flyttade in hos oss spenderade jag varje ledig minut med honom. När jag var gravid och blev sjukskriven gick vi långa långsamma promenader tillsammans och sen vi låg i soffan och gosade resten av dagen. Sen kom killarna och allt ändrades. I början kunde jag inte gå ut med honom för jag hade för ont i mitt snitt och för lite magmuskler att kunna hålla i honom om/när han drog i kopplet (han väger trots allt 25 kg och är STARK!). Sen blev det automatiskt att E tog Nelson medans jag tog killarna och sakta men säkert gled vi isär – jag och Nelson alltså. Men nu ska vi bonda igen. Långa promenader, parkhäng och lek. Min första bebis. ♥

Våra tre killar. ♥♥♥

 

Idag fyller våra killar 6 månader! Sex månader alltså. Ett halvt år. Så himla ofattbart. Älskade älskade Oliver och Theodor. Vilka guldklimpar ni är. Nöjdare ungar får man nog leta länge efter. Ni är så himla goa just nu. Skrattar från långt ned i magen. Pratar med oss och pussas och kramas. Tänk att vi får vara föräldrar till just er. ♥

Oliver – vår stora utforskare. Du ålar dig fram med en väldans fart. Bestämd när du tagit sikte och lycklig när du kommer fram. Nelson matskål och mammas telefon är roligast att krypa till just nu. Eller till pappa när han kommer hem. Du älskar mat, all sorts mat, och det är bra för ditt humör. Ditt leende och skratt gör oss lyckliga och vi gör allt för att få dig att skratta (du är så himla kicklig, förlåt!). Du är stor klump med stora känslor. Ibland blir du så exalterad att du kaster dig runt halsen och biter mamma – tack och lov har du inte fått några tänder ännu. Du älskar hundar, framför allt Nelson, och skrattar högt när du ser dem. Kablar är också himla intressant. En annan favorit är att plocka ur alla leksaker ur korgen dom ligger i. Och att ta leksaker från brosan. Du är en riktig leksakshoarder, gärna Nelsons också, och precis allt ska in i munnen så klart. Oliver – du håller verkligen mamma och pappa på tårna men vi älskar ditt driv och nyfikenhet. Vi ser fram emot att följa med på dina upptäckter och äventyr.

Theodor – vår lilla filosof. Du tar verkligen livet med ro och som vi älskar dig för det. Du är alltid glad, till och med när vi väcker dig. Du har ett leende och skratt som smälter oss varje dag. Social och pratglad som alltid, vår lilla jukebox. Du hittar nya läten varje dag och vi kan se att det gör dig lycklig. Ofta vill du hellre prata än äta och det gör oss galna ibland. Men så har du den där busglimten i ögat som charmerar alla, inklusive dina föräldrar, och då är allt förlåtet. Om brosan älskar all mat så är du lite mer skeptisk, i alla fall till en början. Du vill gärna smaka, tänka och fundera på om du verkligen tycker om det. Efter ett tag går det däremot oftast bra. Hoppgungan är det roligaste som finns just nu, eller att sitta på pappas axlar, och därifrån studerar du oss, världen, Nelson och brosan som kravlar runt som en galning på golvet. Du visar inget intresse i att börja krypa ännu men tids nog kommer det också. Ingen stress Theo. Fortsätt ta livet med ro. Kära Theodor, vi älskar dig för ditt lugn, din trygghet och förmåga att underhålla dig själv. Du är en motpol till din bror, på samma sätt som han är din, och vi är nyfikna på vad som försiggår i ditt huvud, dina tankar och funderingar.

6 månader alltså. Vilken resa so far. Bara en början så klart. En helt underbar början. ♥

Fredag igen. Puh alltså! Dagarna försvinner i ett nafs. Men nu känns det äntligen ok att vara tillbaka igen. Alla i familjen verkar ha kommit över jetlagen och vi har börjat hänga med vänner igen. Det var värmebölja deluxe här i Bay Area när vi kom tillbaka med temperaturer upp mot 40 grader inne i stan (väldigt ovanligt!!) men nu börjar det äntligen vara lite mer humant. Samtidigt går det inte annat än att just nu känna sig tacksam över att vi bor på denna kust och inte den andra.

En liten uppdatering på sömnen (det känns som att det kommer att bli en never ending följetong): Förra helgen bestämde vi oss för att försöka sluta ge mat mitt på natten. Vi har länge gett halv flaska runt kl 02-03 men den sista tiden har dom inte verkat särskilt hungriga när dom vaknat och snarare blivit mer vakna av att få mat så vi bestämde oss för att prova hoppa den matningen. Första nätterna gick det så där…två vakna killar typ varje timme från kl 01-02. Lite restjetlag kvar men mest vana tror jag. Nu sista par nätterna har dom bara vaknat ett par gånger var, fått nappen och somnat om till kl 06. Nu håller vi tummarna för en trend.

Och jag är förresten så himla nöjd med att vi har delat på dem till var sin säng. Jag tror faktiskt dom sover bättre och vi kan framför allt slappna av lite mer när vi hör att den ena är lite vaken då vi inte behöver oroa oss över att han ska väcka sin brosa. Vi har framför allt en pingpongboll som gärna rullar runt i hela sängen innan han somnar. Vi har också plötsligt fått två sido/magsovare.

En vecka tillsammans med vår nanny har också gått. Jag älskar henne redan. Framför allt för att hon är så himla go och fin med barnen men också för att hon alltid lämnar vårt hem mer städat än när hon kommer. Vi bor som sagt i minsta laget och ordning och reda är verkligen A och O för vår sanity. Vi har en liten kille som ÄLSKAR att dra fram alla leksaker över  hela golvet och en hund som gör detsamma men vid varje nap och definitivt på kvällen försöker vi att plocka ihop allt så att det inte blir total kaos.

Vi kommer att ha nanny tre förmiddagar i veckan och nästa vecka kör jag igång och undervisar Pilates igen. Jag längtar! Vad jag också längtar efter är att köra igång med min egen träning. Har joggat ett par rundor sedan vi kom tillbaka och kört lite Pilates och ser fram emot en höst med lite mer kontinuerlig träning. Jag och E har lovat varandra och oss själva att varje vecka sätta oss ned och planera in när vi ska träna. Det var så klart mycket lättare förr när man kunde träna när man ville men med två träningssugna föräldrar och en energiboll till hund behövs det prioriteras.

Men idag är det fredag och snart kväll. Jag har redan gjort bort dagens träning (joggingrunda) och dagens trötta-ut-hunden-pass (lek i hundparken). E ska ut med en kompis och jag ska så fort barnen lagts dricka vin, läsa bok och hålla tummarna för en lugn natt.

Trevlig helg allihopa! ♥

 

När killarna blev 4 månader började vi med gröt, dels för att dom åt typ var och varannan timme och dels för att se om dom kanske kunde sova lite längre på natten (det gjorde dom inte men Olivers humör blev i alla fall lite mer stabilt). Ganska direkt efter att vi börjat med gröt började vi också ge smaksprover på annan mat och vi märkte ganska snabbt att våra killar gillar mat! Så himla kul!

Jag har läst ganska mycket om barnmat, bebisar och mat osv och förstått att tiden mellan 4-6 månader är den gyllende tiden för att introducera nya smaker. Jag fick Ann Fernholms bok Smaksäventyret av mamma och tycker det är så himla intressant det här med barn och mat. Hur vi har någon föreställning om vad barn kan och inte kan äta medan man i andra kulturer ger barn det vi aldrig skulle tänka oss att ge.

Jag och E har varit ganska så liberal med vad vi har gett killarna hittills. Dom har fått allt ifrån rena grönsaks- och fruktmoser till smoothies, hummus, oliver, brunost och mer komplexa moser. I Sverige körde vi en del köpta barnmatsburkar men nu när vi är tillbaka i SF har jag börjat göra egen mat och det är så himla kul. Speciellt eftersom killarna dessutom verkar gilla allt man ger dom.

Igår gjorde jag två varianter som båda blev en hit hos killarna:

  1. Ångkokta morötter, sötpotatis och äpple. Mixat och blandat med lite kanel och kokosolja.
  2. Ångkokt potatis, zucchini och päron. Mixat och blandat med lite olivolja.

Så småningom ska vi börja med fingermat istället för bara moser och det känns också spännande även om jag hatar kladd. Men det antar jag att jag bara får lära mig att leva med med två bebisar.

Uppdatering på sömnen btw: No sleep i natt. Ugh!

Den här veckan börjar vår nanny och det ska bli både skönt och lite läskigt. Men mer tid till mig känns bra och välbehövt nu när vi snittar ca 2-3 timmars sömn per natt. 😴

Knappt en månad gamla. ♥

Jag älskar verkligen att se våra killar växa, utvecklas och bli större och tycker det blir roligare att hänga med dom för varje dag. Samtidigt kan jag känna en sorg över att dom växer så fort att vi inte riktigt hänger med. Vår små bebisar som inte är så små längre. Men det är så det ska vara.

I början sov killarna tillsammans i samma babynest och det var så himla mysigt att ha dom så. Jag älskade tanken på att dom fick närhet och trygghet från varandra. När dom var en månad gammal hade dom vuxit sig så stora att vi var tvugna att separera dom till varsitt babynest men dom låg fortfarande i samma säng. Sen blev dom 3 månader och växte ur sina nest och övergick till att ligga sida vid sida eller skavfötters i spjälsängen och fortfarande kändes det bra att dem fick trygghet från varandra. Och det gick bra helt fram till nu. Nu sparkar dem och rullar och brottas med varandra och den ena väcker den andra och vice versa men hur gulligt är det inte att hitta dom sovandes tätt tätt tillsammans?

Men nu är dom snart 6 månader gamla och vi känner att det är på tiden att försöka få lite mer sömn än vad vi får just nu. Så i helgen bestämde vi oss för att det var på tiden att dela på dom till varsin säng. Killarnas rum är verkligen i minsta laget men efter lite ommöblering fick vi på något vänster plats med två sängar.

Första natten sov Theo hela natten utan att vakna en enda gång (första gången ever!) men natten efter vaknade bägge varje timme istället. Vi får se hur det går framöver men det känns rätt att dela på dem när vi ser hur dom rullar runt som små bollar men ändå för det mesta klarar att somna själva.

Och sen värmer det ju mammahjärtat att komma upp till den här synen… ♥

Stora killar. ♥ Oliver väger nu 9.1 kg och Theodor 8.7 kg. Hur länge kommer jag orka att lyfta bägge två samtidigt?

Då har vi kommit oss tillbaka till SF och det känns både bra och väldigt tomt. Resan gick hur bra som helst med tanke på att vi reste med två 5.5 månaders bebisar, en hund och hur mycket packning som helst. Pappa och brosan hjälpte oss att komma iväg och det var guld värt. Nelson tog den 16 timmars långa resan och 3 flygningar i bur galant och jag slutar inte att imponeras över den hundens anpassningsförmåga. Nu slåss vi med jetlagen och med barn som gärna är uppe mellan kl 00-03 och sen sover hela dagen. Jag går omkring som en zombie och får liksom inte gjort någonting. Jag tror jag hamnat i en liten depression av att åka ifrån mamma och pappa som också förstärkts av kraftig sömnbrist. Men idag ska jag packa upp vagnen och komma mig ut!

Men gud vad jag/vi saknar alla där hemma! Det har varit hur underbart som helst att få spendera så mycket tid med våra nära och kära och i två månader har vi alla fem blivit bortskämda med uppmärksamhet, kärlek och hjälp. Nu börjar vardagen för oss alla – på gott och ont – och jag känner mig både pepp och inte alls redo för denna höst. Att våra killar snart är 6 månader kan jag nästan inte förstå och att mitt jobb ville att jag skulle komma tillbaka och jobba fulltid från 1 september kändes helt oaktuellt så plötsligt hade jag sagt upp det jobb som jag för 5 år sedan jobbade så otroligt hårt för att få. Vemodigt och sorgligt även om jag vet att jag kommer att komma tillbaka så småningom.

Nästa vecka börjar vår nanny och då drar fas nummer två i detta mammaliv igång (min kära vän sa det så fint när hon sa att vi har mammajobb, inte mammaledighet, för herregud vilket jobb det är!). E har börjat jobba heltid igen och jag ska undervisa Pilates tre gånger i veckan. Så småningom ska jag också tillbaka till mitt sjuksköterskejobb men just nu är det alltså lite oklart när och hur mycket.

Vi har en fin men hektisk höst framför oss som tack och lov avslutas med att vi åker hem igen till jul.

Det här ser jag fram emot denna höst:
– Att hänga med Oliver och Theodor. Springa efter Oliver som aldrig ligger still och få se om Theo tänkt att krypa eller om han bestämmer sig för att gå istället.
– Att utforksa matvärlden med killarna. Så himla mycket roligare än att bara ge mjölk!
– Att få undervisa Pilates igen. Och få hänga på MNT Studio.
– Att börja träna igen! Den här sommaren blev det liksom noll organiserad träning (desto mer vardagsträning med prommisar och mycket lyft och bärande). Jag hade många ambitioner men mammalivet tog över – som sig bör.
– Att hänga med mina SF vänner, både med och utan barn.
– Att få åka hem igen. Till mamma och pappa. Fira jul i tomtehuset för första gången på 5 (!!) år.

Det blir en fin höst. ♥


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.