22juli

Precis hemkommen från en härlig och välbehövd springtur. 7 km på Bygdøy gav mig möjlighet att rensa tankarna och känslor och dessutom se till att kroppen blivit sliten på rätt sätt. Så nu sitter jag här och käkar sushi med Allsång på Skansen i bakgrunden. Jag har gett mig själv förbud att se på nyheter eller läsa tidningar på nätet. Idag kopplar jag helt enkelt bort (och är tacksam för att jag har möjlighet att göra det).

Update:
Jag klarade så klart inte att hålla mig. Fick tips på debriefingen att se på Rosemarkeringen i Oslo från igår på nrk’s nett-tv. Så här sitter jag och gråter en skvätt – men nu kanske mer av lycka och stolthet än sorg.

Se här när 200 000 st samlas i Oslo centrum. I tillägg till denna rosemarkering var det flera rose- och fakletåg runt om i landet. Se och glädjs! Norge är ett starkt och fantastiskt land!

“Det norske folk har møtt hat med kjærlighet”
AUF leder Eskil Pedersen

Precis hemkommen från en härlig och välbehövd springtur. 7 km på Bygdøy gav mig möjlighet att rensa tankarna och känslor och dessutom se till att kroppen blivit sliten på rätt sätt. Så nu sitter jag här och käkar sushi med Allsång på Skansen i bakgrunden. Jag har gett mig själv förbud att se på nyheter eller läsa tidningar på nätet. Idag kopplar jag helt enkelt bort (och är tacksam för att jag har möjlighet att göra det).

Update:
Jag klarade så klart inte att hålla mig. Fick tips på debriefingen att se på Rosemarkeringen i Oslo från igår på nrk’s nett-tv. Så här sitter jag och gråter en skvätt – men nu kanske mer av lycka och stolthet än sorg.

Se här när 200 000 st samlas i Oslo centrum. I tillägg till denna rosemarkering var det flera rose- och fakletåg runt om i landet. Se och glädjs! Norge är ett starkt och fantastiskt land!

“Det norske folk har møtt hat med kjærlighet”
AUF leder Eskil Pedersen

Från kaos till vardag på 72 timmar. Fortfarande en lika stor tragedi och sorg men sjukhuset och intensiven har övergått från en kokande myrstack till sin vanlig hektiska vardag. Inga väpnade poliser, inga gigantiska klungor av gråtande människor och slut på ett stadigt inflöde av nya patienter. TVn är avslagen och ibland kan man nästan inbilla sig att allt bara varit en ond dröm. Men så fort man pratar med någon; en patient, en anhörig, en kollega eller en tillfällig förbigående människa får man  berättad de mest förfärliga historierna, och genast inser man att mardrömmen fortfarande är sann.

Idag tog också mitt adrenalin slut. Tröttheten har tagit över, så idag har jag gått på autopilot. Jag har varit arg och irriterad. Bitsk mot mina kollegor och osocial mot min omgivning. Jag orkar inte en onödig fråga (speciellt inte hur jag har det i USA, vilket förståeligt nog är en väldigt populär fråga) och jag vill helst ha det på mitt sätt, nu på en gång. Hårt, brutalt och kompromisslöst. Höjden av trevlig kollega alltså. Tack och lov kommer det nu nya friska krafter som kan avlösa oss som kamperat i helgen. Imorgon tar jag min sista vakt, debriefar med helgens kollegor och åker på onsdag hem till mamma och pappa. Det ska bli skönt med lite distans.

Jag tänker på alla som måste leva med detta för resten av livet, som aldrig kan åka “hem” och få lite distans. Jag tänker på alla som mistat en familjemedlem eller vän och jag tänker på alla som sett något som vi andra aldrig kommer att kunna förstå. Förr eller senare kommer min vardag att återgå till det normala men för vissa människor kommer livet aldrig att bli det samma. Herregud, jag tänker på er alla!

och till alla er bloggläsare – fånga dagen och ta vara på varandra! Krama varandra och visa kärlek. Och till sist, TACK för all omtanke jag fått de sista dagarna, det värmer.

Från kaos till vardag på 72 timmar. Fortfarande en lika stor tragedi och sorg men sjukhuset och intensiven har övergått från en kokande myrstack till sin vanlig hektiska vardag. Inga väpnade poliser, inga gigantiska klungor av gråtande människor och slut på ett stadigt inflöde av nya patienter. TVn är avslagen och ibland kan man nästan inbilla sig att allt bara varit en ond dröm. Men så fort man pratar med någon; en patient, en anhörig, en kollega eller en tillfällig förbigående människa får man  berättad de mest förfärliga historierna, och genast inser man att mardrömmen fortfarande är sann.

Idag tog också mitt adrenalin slut. Tröttheten har tagit över, så idag har jag gått på autopilot. Jag har varit arg och irriterad. Bitsk mot mina kollegor och osocial mot min omgivning. Jag orkar inte en onödig fråga (speciellt inte hur jag har det i USA, vilket förståeligt nog är en väldigt populär fråga) och jag vill helst ha det på mitt sätt, nu på en gång. Hårt, brutalt och kompromisslöst. Höjden av trevlig kollega alltså. Tack och lov kommer det nu nya friska krafter som kan avlösa oss som kamperat i helgen. Imorgon tar jag min sista vakt, debriefar med helgens kollegor och åker på onsdag hem till mamma och pappa. Det ska bli skönt med lite distans.

Jag tänker på alla som måste leva med detta för resten av livet, som aldrig kan åka “hem” och få lite distans. Jag tänker på alla som mistat en familjemedlem eller vän och jag tänker på alla som sett något som vi andra aldrig kommer att kunna förstå. Förr eller senare kommer min vardag att återgå till det normala men för vissa människor kommer livet aldrig att bli det samma. Herregud, jag tänker på er alla!

och till alla er bloggläsare – fånga dagen och ta vara på varandra! Krama varandra och visa kärlek. Och till sist, TACK för all omtanke jag fått de sista dagarna, det värmer.

Jag försov mig idag men hann precis ned till centrum för en mäktig minnestund och tyst minut. Det är min första gång nede i centrum sedan fredag men det kändes viktigt för mig att ha varit där. Mycket folk är igen ute i gatorna o det är fint att se att alla har stötte av varandra. Det ligger ett enormt hav av blommor utanför domkirken. Förödelsen efter bomben är stor och det känns fortfarande overkligt att detta har hänt i vårt vackra land.

Jag försov mig idag men hann precis ned till centrum för en mäktig minnestund och tyst minut. Det är min första gång nede i centrum sedan fredag men det kändes viktigt för mig att ha varit där. Mycket folk är igen ute i gatorna o det är fint att se att alla har stötte av varandra. Det ligger ett enormt hav av blommor utanför domkirken. Förödelsen efter bomben är stor och det känns fortfarande overkligt att detta har hänt i vårt vackra land.

Hemma, äter middag, tar en powernap och så tillbaka till jobbet för nattvakt. Vilken tragedi och vilken sorg. Det är helt förfärligt.

Men jag är stolt över mitt jobb, mina kollegor och Norge. Jag stolt över det prehospitala som jobbat hela natten med att bringa alla skadede till sjukhusen. Jag är stolt över traumateamet på Oslo Universitetssykehus som klarat att tackla denna enorma katastrof med heder och ära. Jag är stolt över alla sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster, psykologer, städare, portörer, kökspersonal (tack för alla mat vi får!) och alla andra som står i dygnet runt. Jag är stolt över Oslo som kommer till att komma sig igenom detta med huvudet högt och jag är stolt över hela norska folket som står starka tillsammans.

Stå på!

Bild av Tobias Lindman

 

Update 24/7 kl 09: Nu drar jag täcket över huvudet igen och tar powernap nr 2. Fem timmar till nästa skift (jag är glad för jetlagen och att min kropp inte förstår vilken tid på dygnet som är rätt att sova på). Natten har gått bra och jag är glad att ha min kära kollegor att dela denna tragedi med. Vi känner oss lyckligt lottad som får vara på jobb och på så sätt få bearbeta denna chock. Tillsammans är vi starka!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.