På lördagen var det dags för den religösa cermonien som hölls i en katolsk kyrka. Vi förstod inte så mycket av vad som sas och hade fullt skjå att hänga med när man skulle ställa sig upp och sätta sig ned. Men brudparet var så klart bedårande vackert.
Utanför väntade musikanter (så klart!) och en stilig bil till brudparet. Gästerna blev bussade ut till festlokalen ca en timme utanför staden. Jag har tyvärr inte så många bilder på själv ranchen som var imponerade i sig (hörde rykte om att det fanns 600 kor där!).
Det serverades en 3-rätters middag, men något som skilde sig ifrån norska och svenska bröllop var att middagen nog bara var en bihändelse på festen. I Skandinavien sitter man ju gärna i flera timmar och äter. Det hålls ju gärna mer än ett tal och det blir naturligt lång pauser mellan rätterna. På den här festen serverades maten på löpande band och man hann knappt ta sista tuggan så var nästa rätt på väg in. Inga tal hölls utan när alla tre rätterna var uppätna (på mindre än en timme!) var det dags för dans, musik och lekar. Och detta varade hela natten…
…sen crazy dans och lekar! (det delades ut tofflor till alla tjejer så att man skulle kunna dansa hela natten)
Vi hade i alla fall en fantastisk rolig kväll och när jag ser tillbaka på bilderna kan jag inte annat än känna lycka och kärlek. Jag är glad att vi ordnade en ordentlig fest även om vi innerst inne under planläggningen gärna hade sluppit. Jag har haft så många föreställningar och åsikter om giftemål och bröllop (typ, jag tycker inte om bröllop och vill inte ha något traditionellt alls) så det har egentligen varit E som drivit igenom och fått som han velat. Och tack och lov för det! Bröllopsfest är ju jättekul och kärlek borde firas oftare! 🙂
Men nu ska jag sluta bombardera er med bilder och tjat om vårt bröllop. Det börjar ju faktiskt bli gammalt nytt. Blicka vidare!
Vi var totalt 43 gäster, resande från både Nord Sverige, Nord Norge, Sørlandet, Østlandet och Møre/Romsdalen. Vi hade bjudit in ca 55 st men hade egentligen aldrig förväntat oss att så många skulle kunna komma. I och med att så många kom resande hade vi ordnat boende på gästgården i både stugor och hotellrum och sammanlagt var vi ca 30 st som övernattade och käkade frukost tillsammans dagen efter. Väldigt mysigt!
Efter middag blev det lite fotografering utomhus innan kaffe och tårtor på övervåningen. Pappa visade bilder ifrån min barndom och E sjöng duett med vår kära toastmaster. Baren öppnade och festen pågick till kl 02 då baren stängde. Några av oss fortsatte dock festen på vårt hotellrum till klockan var nästan halv fem på morgonen. Vi gick och la oss lyckliga och vakande nästan ännu lyckligare. Festen var över och allt hade verkligen gått över alla våra förväntningar. Äntligen kunde vi andas ut, känna oss gifta på riktigt och firad nog. Och förhoppningsvis var alla våra gäster lika nöjda som oss.
Jag ska låta alla våra gäster slippa posera på massor av bilder här på bloggen min men här kommer vår gruppbild på det härliga festgänget (minus mina två kusiner som visst var på vift nånstans).
Hawaii i all ära – men Norge är ju alltid Norge – och vad skulle vi göra utan vänner och familj?!
Fjärde Juni = sju månader som fru
Min vän frågade mig igår om livet som gift är annolunda. Egentligen inte. Men det pirrar lite extra i magen av att kalla honom min man. Jag som aldrig drömt om att gifta mig, som alltid fnyst av tanken av bröllop och av att vara någons fru. Jag som alltid menat att man inte behöver ha papper på sin relation och att det är mer romantiskt att vilja vara tillsammans utan en lag som säger att vi är ett par. Jag av alla människor, kan fortfarande vakna upp och bubbla av glädje över att jag faktiskt är gift. Det behövdes kanske inga papper för att vara oss. Men nu när vi har papper på oss är det liksom vi – på riktigt. Svårt att beskriva känslan, och det kom lite som en chock på oss båda, hur stort det egentligen känns. Och jag hoppas att den känslan aldrig försvinner.
Fjärde Juni = sju månader som fru
Min vän frågade mig igår om livet som gift är annolunda. Egentligen inte. Men det pirrar lite extra i magen av att kalla honom min man. Jag som aldrig drömt om att gifta mig, som alltid fnyst av tanken av bröllop och av att vara någons fru. Jag som alltid menat att man inte behöver ha papper på sin relation och att det är mer romantiskt att vilja vara tillsammans utan en lag som säger att vi är ett par. Jag av alla människor, kan fortfarande vakna upp och bubbla av glädje över att jag faktiskt är gift. Det behövdes kanske inga papper för att vara oss. Men nu när vi har papper på oss är det liksom vi – på riktigt. Svårt att beskriva känslan, och det kom lite som en chock på oss båda, hur stort det egentligen känns. Och jag hoppas att den känslan aldrig försvinner.
3 månader som gift. Känns som en evighet sedan vi stod där på stranden. Jag blir fortfarande lite förvånad när folk säger congratulations (till vaddå?!). Men så kommer jag ihåg att det faktiskt inte är så länge sedan vi sa ja till varandra. Jag börjar bli van att prata om my husband men det pirrar lite extra i magen när E presenterar mig som his wife. Här i USA frågar många hur länge vi har varit gift och när vi säger tre månader blir dom alldeles till sig. Men när vi sen säger att vi varit ett par i över sju år så lugnar dom tack och lov ned sig.
Åh, vad jag längtar tillbaka till Hawaii ♥