halvmaraton

hmbimPhotocreds

HMBIM har gått ut med att söndagens halvmaraton faktiskt var 13.51 miles istället för 13.1 miles (dvs ca 700m för lång). Det låter kanske inte så mycket men det utgör en del rent tidsmässigt. Dom kommer inte att ändra våra officiella resultat men har beräknat vår pacetime (min/miles) utifrån 13.51 miles. Min nya inofficella tid skulle ligga på runt 1:54, vilket är en tid som jag är extremt nöjd med utifrån den form jag är i just nu. Det innebär också att mitt långsiktiga mål om att springa på under 1:50 inte känns så hopplöst långt borta trots allt.

Målen inför söndagens lopp var:

1. A good race (även kallat klishémålet) – Ha det kul under loppet, springa över mållinjen med ett leende och ha sprungit hela loppet (alltså inte gått någon sträcka förrutom vid vattenstationerna). Check!

2. A great race (det riktiga målet) – Komma under 2 timmar. Check!

3. A even better race (det låååångsiktiga målet) – Under 1:50 (??). Soon maybe!?

E försöker påstå att om loppet bara varit 21 km långt och inte 700 m längre hade han faktiskt vunnit över mig. Jag fnyser så klart. Upp till bevis, baby.

 

photo

För att sammanfatta: fantastiskt morgon, fantastiskt väder, fantastiskt lopp!

Och om det var någon som trodde något annat så kan det bara klargöras här och nu att detta – så klart – var en intern kamp mellan mig och E. För hur mycket jag än har tränat (och hur lite han än har tränat) har jag aldrig aldrig aldrig någonsin slagit E i löpning. Han är någon sort duracellkanin som aldrig går tom för energi – speciellt inte när hans fru flåsar honom i nacken. Och ända sedan vi anmälde oss till detta lopp har han spänt sina muskler och sitt ego och sagt att han hellre lägger sig ned och dör än låter mig vinna över honom (till trots för att detta var hans första halvmara och min tredje).

Vi hade klargjort på förhand att det var okej att springa ifrån den andra om den ena sackade efter ( = inga sura miner). Efter 5 km lämnade han mig (bye bye!) men jag stressade inte upp mig utan fortsatte att köra mitt race (innerst inne hade jag redan gett upp kampen i och med att han alltid varit så mycket starkare, snabbare och framför allt tjurigare än mig). Men vid 18 km gick han på den välkända smällen (been there, done that!) och jag klarade sakta men säkert att komma ikapp honom. Jag tänkte en snabb tanke att jag skulle springa med honom in till mål men när han inte svarade på min taktökning (jag var nästan 100% säker på att han aldrig skulle låta mig passera honom eller att han skulle komma spurtandes i slutet) lämnade jag honom bakom mig och satsade allt. På tiden 1:57:13 passerade jag mållinjen (personbästa). Men viktigast av allt: 48 sekunder före E!

Vilken fantastisk känsla att känna att allt blod, svett och tårar faktiskt ger resultat. Att rutin (och träning, träning, träning) ger färdighet och att jag faktiskt ÄR i bättre form än E. Hans ego fick sig en liten törn (rätt åt honom!) men jag tror att det också motiverar honom till att börjar träna mer (och inte bara lita på sin tjurighet). Detta var hans först halvmaraton och jag är säker på att han redan vid nästa har lärt sig att konservera sin energi och inte gå in i väggen vid 18 km – så jag känner mig inte trygg.

Men fram tills nästa lopp ska jag leva på detta. 48 sekunder – baby!

photo_2

sfm13Jag klarade det! Kl 04.05 ringde klockan imorse och jag undrade ärligt talat om vi egentligen var riktigt kloka. Jag var glad att min kära vän Franzi som också skulle springa sov över hos mig annars vette katten om jag hade orkat dra mig till startlinjen. Kl 05.42 gick startskottet för vår “wave” och off we went. Kroppen kändes ändå relativt bra och vädret var perfekt. Synen av Golden Gate Bridge gör mig som alltid gråtfärdig av lycka (tänk att vi bor här i San Francisco!!) men backen upp till bron fick mig nästan att vilja spy. Vid mile 11(ca 18 km) var jag beredd att kasta in handduken och ringa vår chaufför så han kunde komma och plocka upp mig. Men jag saktade ned och gick ett par minuter och bet sen ihop och sprang (stapplade) till slut över mållinjen på 02:01:04.

Jag känner att jag är i en generellt bättre form än vad jag var i höstas även om min tid blev sämre. Min återhämtning är definitivt bättre och efter en Eggs Benedicts frukost tillsammans med vänner, en dusch och en halvtimmes powernap på soffan var jag fit för fight igen. Och som varje gång jag springer över mållinjen inser jag ju att det är för just den där endorfinkicken som jag springer. Så fler lopp måste nog bli inbokade för att upprätthålla motivationen.

Men nog pratat om mig. Hur går det för ER!? Vecka 5 har kommit till sitt slut och vi är faktiskt HALVVÄGS! Give me your numbers! 🙂

sfmarathonImorgon är det alltså dags. Att säga att jag är pepp är att ljuga. Jag har hela veckan varit i valet och kvalet om jag faktiskt ska ställa till start eftersom min kropp känts mer sliten nu är på länge. Jag har senaste veckorna sprungit med lite högre puls än vanligt, lite långsammare än vanligt och blivit mer sliten än jag borde ha blivit. Förmodligen en tecken på för mycket jobb, för lite sömn och för mycket träning. Att jobba heltid är inte detsamma som att vara frustrerad hemmafru.

Men jag har bestämt mig att ställa till start och ta det därifrån. Säger kroppen nej så bryter jag. Annars tar jag ett steg i taget och avslutar på den tid som blir. No pressure alltså. Men skänk mig gärna lite energi. Och fullför jag blir det vilovecka nästa vecka. Just so you know..

Ser i alla fall framemot att springa över GGB.

 

halfmarathon

Plötsligt så sker det. Jag trodde jag drömt. Men så vaknade jag upp till detta email. Official confirmation of registration. For what? SF Marathon!?! You’ve got to be kidding me…

Nejdå, Mikaela hade ett svagt ögonblick igår och registrerade sig uppenbarligen till SF Marathon. Tack och lov bara till halva. No way back alltså.

Ångrar mig redan.

gogogo

photo(3)

Jag har börjat 12 veckors löpprogram för att komma i form till min planlagda halvmaraton i juni. Jag vill ju väldigt gärna springa den på en bättre tid än min förra (1:59:26) samtidigt som jag inte vill dra på min benhinneinflammationer och stressfrakturer igen. Cluen är att öka långsamt. Det har aldrig varit min starka sida.

Två dagar ledig. Snart fyra dagar på. Det innebär storkok idag (eftersom jag vägrar köpa mat ifrån sjukhusets kafeteria som bara serverar DÅLIG mat). Vad är det egentligen med sjukhus och dålig mat? Borde inte sjukhus vara stället där man bara hittar hälsosam mat?

Bild lånad från Nike. START!

Precis under 2 timmar och jag kan knappast vara mer happy!
I’m sooo proud of myself! 🙂

Jag har inga bilder ifrån loppet, det hade jag helt enkelt inte tid med. Med 25 000 deltagare var det minst sagt packat (men mycket välorganiserat). Efter mållinjen orkade jag inte stå i kö för att ta en officiell finisher-bild (det var KALLT!) utan gick raka vägen igenom till min kära make som väntade med bil. Det hela blir lite för mycket jippo för min del. Det är mer fokus på hype, mode och produkter istället för själva loppet eller fundraising till the leukemia and lymphoma society (som faktiskt är huvudmålet).

Loppet var dock fantastiskt (även om vädret kunde ha varit bättre). Vägen vi sprang är känd för sin Scenic view, men San Francisco-morgonen bjöd tyvärr på fog fog fog och även om vi passerade precis förbi Golden Gate Bride klarade jag inte ens att skymta lite utav den röda färgen. Inte heller såg jag någonting av utsikten över Pacific Ocean. Däremot sprang vi upp och ned för välkända SF hills och om det inte hade varit för att det stod massa människor och hejade på mig (mig och mig…) hade jag nog gett upp vid 17 km. Men jag trotsade min kropp, bet ihop och sprang in på en tid som jag inte trodde jag hade i kroppen efter en stressfraktur och 3 månaders träningsuppehåll samt bara 6 veckors långsam uppträning.

Nu är det benen högt, avslappning och mat som gäller. Nästa gång ska jag nog få med E också…

Tiffany halsbandet som alla fick vid finish line (istället för medalj). Delades ut av hota brandmän i tuxedo. Om jag inte hade varit så trött hade jag kanske njutit av synen lite mer 😉

Finisher tee…

Jag kommer sova gott i natt!

Två dagar kvar till halvmaraton!
Är jag redo? Inte det minsta. Men startnummret är på plats…
Jag har gett mig själv träningsförbud efter gårdagens 16 km.
Nu gäller det att dricka mycket vatten och fylla på med bränsle.

I can do it!
(eller som Nike säger det – Just do it!)

Klockan ringde kl 06 imorse. Dags att testa morgonlöpformen. Inte bara formen förresten – testade frukost, skor, kläder, tejpning av fötterna osv. Jag tror jag har en plan.

16 km, 8 min snabbare än i söndags. Betydligt behagligare att springa innan solen steker som värst. Om jag orkar hålla den här hastigheten i 5 km till bör jag klara att springa in på 2t 10min. Det ska jag vara nöjd med.

3 days to go…

Jag är mest lycklig över att jag fortfarande inte har nån känning i mitt ben även om jag sprungit mycket på asfalt sista tiden.

Nu är det dags för frukost nr2 innan jag ska ge mig iväg och jobba på en vaccinationsdag.

Vi hörs!

Med precis en vecka kvar till Nike Women’s (half) Marathon tvingade jag ut E på en 16 km (10 miles) löptur. Varmt som f! och slut vatten efter 10 km = en plågsam start på dagen. Vi stapplade oss hem på 1tim 39 min, vilket innebär 10 min sämre än i maj precis innan jag skadade mig. Long way to go alltså…

I juni hade jag som mål att klara halvmaraton (21km/13.1miles) på under 2 timmar men nästa vecka har jag bara som mål att komma i mål. Tyvärr är min form inte bättre än så.

Nu ska vi kurera våra slitna kroppar med thaimassage!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.