hawaii

anniversary

Obeskrivligt fantastiskt att vara tillbaka på platsen vi sa ja till varandra.
Det kändes som det var igår men tänk, ett helt år har gått!

Fem-rätters middag på samma restaurang.
Om möjligt ett ännu bättre bord än sist.
Om möjligt ännu godare mat än sist.
Om möjligt ännu mättare än sist.
Om möjligt ännu mer förälskad än sist.

Vårt första anniversary känns nästan lika privat som vårt bröllop.
Så jag ger er några bilder och gömmer resten in i den mentala minnesboken.

IMG_7313

Ja, det är sant. Drömjobbet är mitt. På riktigt! Jag fick beskedet medans vi var på Hawaii men det är så stort och overkligt att jag nästan inte kan andas. Jag har lyssnat på meddelandet på telefonsvararen om och om igen, nypit mig i armen för att verkligen checka att jag är vaken och hör rätt. I am interested in hiring you. I’m offering you a position. Och det är verkligt. Jag drömmer inte. Jobbet är verkligen mitt!

Jag vet inte vad som charmerade dom mest och just nu bryr jag mig inte riktigt. Det viktiga är att jag faktiskt klarat att bryta igenom det hopplösa amerikanska systemet. Jag har de senaste månaderna sökt på över 100 jobb. På sjukhus, kliniker och sjukhem. På vårdavdelningar, akutmottagningar, postoperativa och intensivavdelningar. I och utanför SF Bay Area. Jag har haft kontakt med ett 20-tal recruiters som antingen direkt nekat mig hjälp på grund av brist på amerikansk erfarenhet eller sagt att jag nog aldrig kommer att få ett sjukhusjobb utan måste sikta in mig på att jobba på en klinik i alla fall de första åren. Ingen erfarenhet – inget jobb. Jag har pratat med åtaliga amerikanska sjuksköterskor som sökt jobb i både två och fem år utan att ens fått komma på en ynka intervju. De har sagt åt mig att jag valt fel delstad, fel stad och fel tidspunkt Här finns inga jobb. Inga kontakter – inget jobb.

Ändå sitter jag här – efter knappt 3 månaders aktivt jobbsökande – med ett jobb – på en intensivavdelning – på ett sjukhus – i San Francisco! Utan recruiters, utan kontakter. Bara genom att vara mig själv. Idag är jag stolt av mig själv!

Never ever give up!

Min kära man överraskade mig med en helikoptertur för att fira att jag fått jobb. Jag trodde han skulle surfa och jag skulle jogga på stranden. Istället drack vi champange och njöt utsikten över fantastiska Maui :)

Min kära man överraskade mig med en helikoptertur för att fira att jag fått jobb. Jag trodde han skulle surfa och jag skulle jogga på stranden. Istället drack vi champange och njöt utsikten över fantastiska Maui 🙂

DSCF2652

3 månader som gift. Känns som en evighet sedan vi stod där på stranden. Jag blir fortfarande lite förvånad när folk säger congratulations (till vaddå?!). Men så kommer jag ihåg att det faktiskt inte är så länge sedan vi sa ja till varandra. Jag börjar bli van att prata om my husband men det pirrar lite extra i magen när E presenterar mig som his wife. Här i USA frågar många hur länge vi har varit gift och när vi säger tre månader blir dom alldeles till sig. Men när vi sen säger att vi varit ett par i över sju år så lugnar dom tack och lov ned sig.

Åh, vad jag längtar tillbaka till Hawaii ♥

Första bilden jag tog på buketten

Första bilden jag tog på buketten

När brudbuketten kom till hotellrummet kl 14.45 den 4 November 2011 var jag först lite rädd för den. Den var liksom stor och ståtlig samtidigt som den blev symbolen för att det nu var på allvar – på riktigt. Jag o E hade bestämt oss för att inte berätta för så himla många att vi skulle gifta oss (våra familjer visste om det, och några vänner). Inte för att det egentligen var hemligt, utan snarare för att vi behövde tiden själv. Tid att tänka på vad som var viktigt för oss och hur vi ville ha det.

Jag har aldrig drömt om att gifta mig. Jag lekte aldrig bröllop när jag var liten och hade inte gjort mig en bild över hur mitt drömbröllop skulle vara. Jag har snarare alltid tänkt att jag inte kommer att gifta mig, att det är onödigt att skriva under ett papper så länge man vet att man har varandra. Samboskap is the shit! Dessutom hade vi fått höra från flertalet människor att förhållandet förändras när man blir gift (alltifrån att mannen blir a giant baby och kvinnan en bitch from Hell). Och vi har det ju bra som vi har det…

Men så en dag bestämde vi oss alltså för att gifta oss i alla fall och det triggade igång ångest hos oss bägge. När, var, hur och i vilkas närvaro? Det är konstigt hur något så fint och så vackert kan sätta igång så många ångestfulla tankar och frågor. Vi tvivlade aldrig på varandra eller på vårt oss utan snarare på bröllopet i sig. Egentligen ville jag bara vara gift, utan att behöva gifta mig.

Så nej, vår bröllopsplanering var inte fylld av rosa moln utan snarare ångest och ont i magen. När vi väl tagit beslutet om Hawaii, bara oss två, på en strand  – var det som att en sten lyftes från mina axlar.
Inga tår klivna på – eller snarare – allas tår klivna på.

Och när beslutat var tagit var det bara att få det gjort! Från beslut till ‘I do’ – 1,5 månad. 

Men vi var tvugna att få lov att leva i vår bubbla. Känna efter vad vi ville och hur vi ville ha det utan input ifrån andra. När man inte har ett eget drömbröllop att jobba emot är det så lätt att påverkas utav andras åsikter om hur det borde vara (och gud vad andra har åsikter och tankar!).

Och så kom alltså dagen och brudbuketten – och plötsligt blev allt så stort och så allvarligt. Vi skulle gifta oss! På riktigt. I början var jag livrädd för buketten – är den verkligen min? Är det nu det sker? Du och jag – för alltid? Under photoshoten tyckte jag den mest var i vägen. Jag ville inte hålla i en gigantisk blombukett (blommor har väl egentligen aldrig varit min grej? Eller?) utan jag ville hålla E i handen (åh, hans stadiga i hand i min). Så till slut lät jag den ligga, ensam bland mina skor (som jag inte heller ville ha) och större delen av photoshoten föregick utan brudbuketten – vackra vackra brudbukett.

Så kom dagen då vi skulle åka därifrån och plötsligt blev jag väldigt sentimental angående buketten. Ska vi åka ifrån den nu? Ska den hamna ibland soporna? Symbolen på vårt äktenskap!! Ska vi verkligen kasta den?! (ja, jag var en aningens känslomässigt berörd av situationen). Så precis innan taxin kom och hämtade oss för köra oss till flygplatsen var vi tvungen att ta många många bilder utav vackra vackra orkidébukett.

buketten

Några av de sista bilder som blev tagna.

PS! Bröllopet var helt fantastiskt och helt perfekt! ♥ E har än så länge inte visat tendenser till att bli en jättebebis och jag försöker hålla tillbaka lusten att bli the bitch from hell. Livet är härligt (även om vi bägge är förkylda). Jag saknar min fina brudbukett men hoppas den snart blir jord igen så att nya orkidéer kan växa.

Och till alla er som går i bröllopstankar – skit i alla måsten! Det er NI som är det viktigaste.

Tack till Bridal Dream Hawaii som gjorde vår dag till den perfekta dagen!

hawaii3

hawaii4

 

Dagarna på Hawaii gick alltför fort. Nu var vi ju bara där i fem dagar också. Några dagar (veckor) för lite men bättre än ingenting. Vi bodde rätt vid Waikiki Beach på Mariott Spa and Resort. Vi hade många planer om vad vi skulle hinna göra och hade till och med lagt upp dagsplaner. Men när vi väl kom fram tog vi det istället lugnt (väldigt ovanligt för oss när vi är ute o reser) och njöt av att vara på bröllopsresea! Men vi hann i alla fall dyka två dyk och hälsa på fiskar, sköldpaddor och bläckfiskar. Vi köpte en CD-skiva med bilder men den gick tyvärr sönder, vi får se om vi kan få tigga till oss nya.Vi hade också planer om att hyra bil och åka upp till North Shore, åka till Monoa Fall, gå på Pearl Harbor och snorkla i Hanauma Bay, men istället låg vi på stranden och pratade om allt och ingenting.

Själva bröllopsdagen var den mest hektiska av alla. Vi vaknade tidigt (jetlag) och bestämde oss för att gå upp på Diamond Head. Fin 360 graders utsikt över Honolulu. Sen var vi ute och snorklade fram tills både jag o E blödde från diverse sår vi fick när vi skrapade mot en murvägg (kom på att det kanske inte såg så fint ut på bröllopsbilderna om vi bägge såg ut som krigare). Vi åt lunch på en italiensk restaurang och då började nerverna komma (vad har vi gett oss in på?!). Kl 15 kom både min brudbukett (som jag älskade!!) och vackra Vicky som skulle ordna mitt hår och make up. Efter mycket diskussion blev vi eniga och hon förvandlade mig från Vardags-Mika till Modell-Mika (tack Vicky!!). Kl 16.45 kom en limo och hämta oss utan för hotellet och efter det gick allt så fort. Allt för fort!

Vi väntar fortfarande på våra bröllopsbilder och hoppas hoppas hoppas dom kommer snart (helst idag!).

Önskar alla mina läsare en fantastisk helg!

Idag firar vi 1 vecka som gift! ♥

Puss o kram /M


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.