kärlek

00005

Vi i Oslo 2006

Hittade ju mina gamla dagböcker härom dagen. Detta skrev jag typ ett halvår efter att jag hade träffat allra käraste S för första gången (ja, jag bjuuuuder på det 😉 ):

Jag tror jag är kär i hon.
Tillsammans med henne blir allt bra,
för vi skuttar lika mkt varje gång vi träffas,
oavsett om det är 10 min eller en månad sedan vi träffades sist.
Och vi går där hand i hand o skrattar o minns.
Drömmer och fantiserar.
Vi behöver inte säga nåt, för vi förstår varandra.
Vi kan varandras signaler, kan nästan läsa varandras tankar.
Yes, I love her.
Tillsammans med henne vågar jag drömma.
Tillsammans med henne blir allt bra.
So, be my girlfriend dear friend…

Snacka om girl crush ja. Men jag kan fortfarande känna så där att fy f-n vad jag älskar hon alltså! När vi träffades för första gången hade vi precis fyllt 21. Idag fyller hon the Big Three-O. Vart tar tiden vägen?

Happy Birthday dear friend!! ♥
Önskar jag kunde vara där och fira dig big big time.
Love you the most!!

IMG_5600 (kopia)Bild lånad från mamma.

Kan man annat än att bli lycklig av att få spendera en vecka med detta gäng?
Mamma, pappa och alla mina småsyskon.
Dom bästa som finns!

Miss you already!

A27C5C0A-D4F2-40AB-BFEF-0E92B3DCC8378.jpg
Hustadvika Gjestegård 14 juli 2012
Har suttit och gått igenom alla bilder ifrån bröllopsfesten och kan bara konstatera att det var en vacker dag. Vi ville egentligen inte göra så stor sak av vårt giftemål men förstod ju fort att det var förväntat utav oss att ställa till storfest. Jag hatar stora, stela fester och hade väl egentligen gruvat mig lite till att samla så många människor (i våra mått mätt) som inte känner varandra på en och samma fest. Varken våra familjer eller vänner hade möts tidigare och flera av våra vänner kände bara oss och ingen annan. Men allt gick över förväntat och vi tror (och hoppas) att de flesta kände sig välkomna och hade en trevlig kväll.

Vi hade i alla fall en fantastisk rolig kväll och när jag ser tillbaka på bilderna kan jag inte annat än känna lycka och kärlek. Jag är glad att vi ordnade en ordentlig fest även om vi innerst inne under planläggningen gärna hade sluppit. Jag har haft så många föreställningar och åsikter om giftemål och bröllop (typ, jag tycker inte om bröllop och vill inte ha något traditionellt alls) så det har egentligen varit E som drivit igenom och fått som han velat. Och tack och lov för det! Bröllopsfest är ju jättekul och kärlek borde firas oftare! 🙂

A0639AFF-2206-49BA-89E1-E4F3A7D1256D9.jpg
Pappa in action. Bild av Erika.
5F1A4709-E7DD-43E8-A322-E6B09CBF2B1010.jpg
Jag älskar min klänning…
222D1EE8-0AB6-4AA8-BE48-0F87F060658511.jpg
…och jag älskar denna man!
Vårt bröllop på Hawaii var vackert, underbart och helt fantastisk. Men framför allt högst privat och något som bara vi delar. Denna fest delar vi med alla andra och mot alla odds gillade jag faktiskt att kunna fira vårt giftemål med de allra bästa människorna i våra liv. Den eviga äktenskapsmotståndaren har gått och blivit romantisk. Ts.

Men nu ska jag sluta bombardera er med bilder och tjat om vårt bröllop. Det börjar ju faktiskt bli gammalt nytt. Blicka vidare!

E8B408CB-C88E-4F34-A3E1-F74DED4173BC0.jpg

Tredje bröllopsfesten är undangjord och nu kan vi äntligen kalla oss gift och firad nog. Vi gifte oss egentligen på Hawaii för att slippa allt styr, press och stress men har nog blivit firad mer än många andra…

Först vigsel och middag på Hawaii 4 november. Bara oss två = helt perfekt! Sen bröllopsfest i Sverige arrangerad för min sida av släkten av mamma och pappa. Julstämning, litet och mysigt. Och så denna hejdundrandes fest för släkt och vänner på bådas sidor.

Festen blev lyckad och vi är lyckligt lottade att ha så många fantastiska människor i våra liv. Jag fick världens finaste tal och sång av världens finaste man. Mer bilder från festen kommer nog senare men nu har jag äntligen landat hemma hos mamma och pappa och ska njuta lugnet.

Jag lovar att jag snart ska blogga ikapp. Vi hörs nog mer imorgon!

Puss och kram!

Fjärde Juni = sju månader som fru

Min vän frågade mig igår om livet som gift är annolunda. Egentligen inte. Men det pirrar lite extra i magen av att kalla honom min man. Jag som aldrig drömt om att gifta mig, som alltid fnyst av tanken av bröllop och av att vara någons fru. Jag som alltid menat att man inte behöver ha papper på sin relation och att det är mer romantiskt att vilja vara tillsammans utan en lag som säger att vi är ett par. Jag av alla människor, kan fortfarande vakna upp och bubbla av glädje över att jag faktiskt är gift. Det behövdes kanske inga papper för att vara oss. Men nu när vi har papper på oss är det liksom vi – på riktigt. Svårt att beskriva känslan, och det kom lite som en chock på oss båda, hur stort det egentligen känns. Och jag hoppas att den känslan aldrig försvinner.

Fjärde Juni = sju månader som fru

Min vän frågade mig igår om livet som gift är annolunda. Egentligen inte. Men det pirrar lite extra i magen av att kalla honom min man. Jag som aldrig drömt om att gifta mig, som alltid fnyst av tanken av bröllop och av att vara någons fru. Jag som alltid menat att man inte behöver ha papper på sin relation och att det är mer romantiskt att vilja vara tillsammans utan en lag som säger att vi är ett par. Jag av alla människor, kan fortfarande vakna upp och bubbla av glädje över att jag faktiskt är gift. Det behövdes kanske inga papper för att vara oss. Men nu när vi har papper på oss är det liksom vi – på riktigt. Svårt att beskriva känslan, och det kom lite som en chock på oss båda, hur stort det egentligen känns. Och jag hoppas att den känslan aldrig försvinner.

När vi kom till Curry Village i Yosemite National Park på fredag kväll var det KALLT! Vi lämnade 20 grader i SF och kom till minusgrader. Som tur var hade vi läst väderprognosen och var någolunda förberedda. Om lördagen hade vi bestämt oss för att göra en längre hike. Vi hade hoppats på att få tillstånd att gå upp på Half Dome men vann inte lotteriet som lottade ut permits (lika bra var väl det för dom som hade fått permits och gick dit kunde i vilket fall inte klättra upp på grund av vädret). Men envisa som vi är och två inbitna skogsmullar packade vi väskan och gav oss ut med sikte mot 4 miles trail (som i själva verket var nästan 5 miles en väg) och Glacier Point.

Första halvan växlade det mellan småskurar och uppehåll. Vi gick in i en tjock dimma som visserligen resulterade i en mystik stämning (speciellt med tanke på att vi visste att svartbjörnar lufsade runt i området) men absolut ingen utsikt. Humöret var dock på topp och vi var lyckliga över att vara i Yosemite och lyckliga över att äntligen få komma oss ut på en längre hike som förhoppningsvis skulle slita oss tillräcklig ut för att få oss att somna gott i våra sovsäckar kommande kväll. Bägge konstaterade att vi verkligen har saknat naturen och fjällvandringen i Norge!

Andra halvan, dvs när vi kommit så pass långt upp (jag tror vi gjorde en stigning på ca 1000 m – upp till ca 2200 moh) började det snöa. Snö i kombination med en tjock dimma hjälpte inte dirket på utsikten men hellre snö än regn. Även om det kändes lite skrattretande att ha flyttat till soliga Kalfornien för att så vandra i snöväder i slutet av maj njöt vi av att vara nästan ensamna (i alla fall så ensamna man kan bli här i US). Vi skrattade lite försiktigt åt de vi mötte (eller gick om) som kom i bara shorts och joggingskor. De flesta såg väldigt kalla och blöta ut! Om det är nånting vi kan – vi skogsmullar – så är det att klä på oss rätt.

Efter ca 4 timmar kom vi äntligen upp till Glacier Point. Här började det snöa ordentligt och dessutom blåsa och det som vanligtvis är en utkiksplats med visst nog fantastisk utsikt över både Half Dome och valleyn blev för oss bara vitt vitt vitt. Här kan ni se Christinas bilder på hur det kan se ut där uppe ifrån. Vackert, eller hur? Men som sagt, vi såg noll och nada och passade istället på att värma oss lite inne på kaféen som fanns där uppe. Lite demotiverande kändes det allt att det gick en bilväg hela vägen upp och i kaféen mötte vi japaner med shorts och flipflops… Men vi hade ju i alla fall fått en upplevelse även om vi inte fick se någon utsikt.

Efter lite varm mat, ett toalettbesök och lite lugnare väder var det dags att komma sig ned igen. Vi hade egentligen också tänkt att gå upp på Sentinel Dome som bara ligger någon kilometer ifrån Glacier Point men vi insåg fort att vädret satte stopp på våra planer och traskade istället ned igen.

Efter ett tag sprack det faktiskt upp och vi fick delvisa skymtar av utsikten. Dimman och molnen flyttade på sig fort och det var svårt att hinna med att ta bilder för plötsligt var det vitt igen. Men här sitter min kära man och njuter i sitt rätta element.

Nästan helt nede i valleyn igen klarnade det så pass mycket upp att vi fick se Upper & Lower Yosemite Falls. Det slutade dessutom att regna och vi kunde äntligen ta av mössa och huva och släppa håret löst. Det var härligt! 

Och så den obligatoriska kärestebilden. När vi ställde upp oss för att posa kunde man skymta ett fjäll och en skog där bak. Men som sagt, dimman flyttade på sig fort och när vi väl hunnit ta upp kameran och ta bilden var det helt vitt igen. Men med denna bild avslutar jag detta inlägg om en härlig och rolig dag i fantastiska Yosemite tillsammans med världens bästa man! ♥ Jag älskar att vi alltid kan ha roligt tillsammans trots väder och vind och jag älskar att vi bägge är kapabla att se det vackra och det positiva i situationen trots regn, snö och dimma. Vi skrattar nog alltid allra mest på de turer vi gör med allra sämst väder och just det tror jag vi kommer långt med.

…från regn och snö till strålande sol. Är det möjligt? Fortsättning följer imorgon 🙂

När vi kom till Curry Village i Yosemite National Park på fredag kväll var det KALLT! Vi lämnade 20 grader i SF och kom till minusgrader. Som tur var hade vi läst väderprognosen och var någolunda förberedda. Om lördagen hade vi bestämt oss för att göra en längre hike. Vi hade hoppats på att få tillstånd att gå upp på Half Dome men vann inte lotteriet som lottade ut permits (lika bra var väl det för dom som hade fått permits och gick dit kunde i vilket fall inte klättra upp på grund av vädret). Men envisa som vi är och två inbitna skogsmullar packade vi väskan och gav oss ut med sikte mot 4 miles trail (som i själva verket var nästan 5 miles en väg) och Glacier Point.

Första halvan växlade det mellan småskurar och uppehåll. Vi gick in i en tjock dimma som visserligen resulterade i en mystik stämning (speciellt med tanke på att vi visste att svartbjörnar lufsade runt i området) men absolut ingen utsikt. Humöret var dock på topp och vi var lyckliga över att vara i Yosemite och lyckliga över att äntligen få komma oss ut på en längre hike som förhoppningsvis skulle slita oss tillräcklig ut för att få oss att somna gott i våra sovsäckar kommande kväll. Bägge konstaterade att vi verkligen har saknat naturen och fjällvandringen i Norge!

Andra halvan, dvs när vi kommit så pass långt upp (jag tror vi gjorde en stigning på ca 1000 m – upp till ca 2200 moh) började det snöa. Snö i kombination med en tjock dimma hjälpte inte dirket på utsikten men hellre snö än regn. Även om det kändes lite skrattretande att ha flyttat till soliga Kalfornien för att så vandra i snöväder i slutet av maj njöt vi av att vara nästan ensamna (i alla fall så ensamna man kan bli här i US). Vi skrattade lite försiktigt åt de vi mötte (eller gick om) som kom i bara shorts och joggingskor. De flesta såg väldigt kalla och blöta ut! Om det är nånting vi kan – vi skogsmullar – så är det att klä på oss rätt.

Efter ca 4 timmar kom vi äntligen upp till Glacier Point. Här började det snöa ordentligt och dessutom blåsa och det som vanligtvis är en utkiksplats med visst nog fantastisk utsikt över både Half Dome och valleyn blev för oss bara vitt vitt vitt. Här kan ni se Christinas bilder på hur det kan se ut där uppe ifrån. Vackert, eller hur? Men som sagt, vi såg noll och nada och passade istället på att värma oss lite inne på kaféen som fanns där uppe. Lite demotiverande kändes det allt att det gick en bilväg hela vägen upp och i kaféen mötte vi japaner med shorts och flipflops… Men vi hade ju i alla fall fått en upplevelse även om vi inte fick se någon utsikt.

Efter lite varm mat, ett toalettbesök och lite lugnare väder var det dags att komma sig ned igen. Vi hade egentligen också tänkt att gå upp på Sentinel Dome som bara ligger någon kilometer ifrån Glacier Point men vi insåg fort att vädret satte stopp på våra planer och traskade istället ned igen.

Efter ett tag sprack det faktiskt upp och vi fick delvisa skymtar av utsikten. Dimman och molnen flyttade på sig fort och det var svårt att hinna med att ta bilder för plötsligt var det vitt igen. Men här sitter min kära man och njuter i sitt rätta element.

Nästan helt nede i valleyn igen klarnade det så pass mycket upp att vi fick se Upper & Lower Yosemite Falls. Det slutade dessutom att regna och vi kunde äntligen ta av mössa och huva och släppa håret löst. Det var härligt! 

Och så den obligatoriska kärestebilden. När vi ställde upp oss för att posa kunde man skymta ett fjäll och en skog där bak. Men som sagt, dimman flyttade på sig fort och när vi väl hunnit ta upp kameran och ta bilden var det helt vitt igen. Men med denna bild avslutar jag detta inlägg om en härlig och rolig dag i fantastiska Yosemite tillsammans med världens bästa man! ♥ Jag älskar att vi alltid kan ha roligt tillsammans trots väder och vind och jag älskar att vi bägge är kapabla att se det vackra och det positiva i situationen trots regn, snö och dimma. Vi skrattar nog alltid allra mest på de turer vi gör med allra sämst väder och just det tror jag vi kommer långt med.

…från regn och snö till strålande sol. Är det möjligt? Fortsättning följer imorgon 🙂


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.