maitri

Pumpor hittade på Hawai’i och höstblommor som jag köpte till mig själv idag.

San Francisco har faktiskt varit lite höstigt de sista dagarna. Luften är liiite kallare än vanligt och några regnskurar har allt kommit. Annars har jag generellt svårt att tro att vi redan kommit långt ut i november. Var och kikade lite på julskyltningen inne i centrum idag men kom av mig när jag insåg att Macy hade levande katter och hundvalpar i skyltfönstret! Herregud och FY fan! är min kommentar på det.

Även om jag har svårt att tänka på det så inser jag ju att julen närmar sig mer och mer. Jag älskar julen men hatar julstressen. Samma visa, varje år. Jag får ont i magen av bara tanken på att köpa julklappar och mår dåligt av att spendera så mycket pengar på så kort tid på saker som vi innerst inne inte behöver. Jag älskar att ge bort presenter men anser att födelsedagar borde räcka. Och de gånger då man faktiskt hittar en present som bara passar helt perfekt till en person.

I år har jag lyckats förhandla bort de allra flesta julklappsbytena och ger hellre pengar till Kirkens Bymisjon (NO), Maitri (USA) och Hundsamarit (SE). Resterande julklappar blev idag faktiskt inhandlade på mindre än en timme (och jag tror faktiskt jag blev ganska nöjd med dom) och nu kan jag njuta adventstiden i lugn och ro. Förra året missade jag hela adventstiden då jag åkte hem till Oslo första december för att jobba fram till jul. I år ska jag gå på SVEAs julmarknad, se den traditionella Nutcracker balletten, få lite julstämning på Maitri och baka pepparkakor i lugn och ro. Jag ska dricka glögg varje dag och ignorera tanken på att förmodligen kommer att vara ensam i SF på självaste julafton. Eller så ska jag jobba ihjäl mig…

Och appropå Maitri. Alla som i år har tänkt att ge mig julklappar får gärna hellre sätta in pengar till Maitri. För er som inte hängt med här på bloggen länge nog är Maitri det hospice jag volontärat på senaste 1,5 året. Jag hänger inte där lika ofta nu som förr men försöker att hjälpa till så ofta jag har tid. Maitri är San Franciscos enda hospice specialiserad för personer med AIDS. Man kan antingen komma dit för att få en s.k. tune up, dvs få hjälp att komma på rätt spår med behandling, mediciner, mat, boende osv. Eller så kommer man dit för att dö. Ibland övergår det ena till det andra (bägge hållen). Maitri dedikerar också 14 av sina 15 platser till s.k low-income people, dvs dom som i vanliga fall inte skulle ha råd att bo (eller dö) på ett hospice. Det innebär också att dom är beroende av de donationspengar som de får in. Jag kan med hela mitt hjärta säga att Maitri är den vackraste platsen på jorden. Ge dom pengar så att dom har råd att hjälpa fler personer!

Ok, det var årets tankar om julklappar. 17 november och redan färdig. Skönt!

Första dagen tillbaka på Maitri – och som jag har saknat det. Kärt återseende av några residents, roligt möte med nya. Jag älskar att hänga där; bara vara, umgås, prata och finnas till. Hänga ute i bakgården, sitta vid någons säng. Gå på en liten promenad eller diskutera dokusåper framför tvn. Bilden ovan kommer ifrån mediationsrummet som jag försöker ta mig tid att besöka varje gång. Kanske inte för att aktivt meditera, men bara för att landa och vara. Jag skrattar aldrig så gott som på Maitri.

Jag har bestämt mig. OM jag inte åker hem i jul. Och om jag inte har ett jobb som jag måste åka till. Då ska jag tillbringa julen på Maitri. Jag kommer ihåg att jag ångrade mig lite förra året då jag åkte hem 1 december och därmed missade all förjulsstämning och alla förberedelser. I år vill jag gå på Nötknäpparen, julkonserter och spana in skyltfönster a la American Style.  Och julen på Maitri kan ju inte vara nåt annat än vacker...

Idag följde jag en person till sjukhuset för att ta blodprover. Det tog ca 2 timmar totalt och under den tiden pratade denna person konstant. Hon pratade om livet på Maitri, känslan av att mista kontrollen och tron på sig själv. Hon pratade om att känna sig överkörd, översedd och om frustrationen av att vara sjuk och bli sedd som smitsam. Hon berättade att det alltid har varit hon som ordnat upp, hjälpt andra och ställt upp men att nu när hon är sjuk är det ingen som finns där. Ja, hon pratade om allt mellan himmel och jord; klagade en del, svor en del, skrattade mycket och delade hela sitt hjärta med mig. Ibland var det svårt att hänga med i svängarna men det enda jag behövde göra var att humma med och ibland lägga in ett “really?” eller “oh, I understand..”. Den längsta meningen jag sa på dessa två timmarna var nog “It’s frustrating, huh?”.

När vi väl var tillbaka på Maitri tackade hon mig för att jag hjälpt henne att inse värdet med livet. Jag hade visst nog hjälp henne att inse att hon måste använda sin energi på sig själv och sin hälsa och inte på yttre omständigheter och hon hade nu insett att det var hennes tur att ta emot hjälp och det skulle hon göra med öppna armar. Hon kunde nu slappna av, ta emot och släppa irritationen, frustrationen och ilskan.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att det ibland bara behövs att man finns där och lyssnar. Man behöver inte försöka hitta en lösning, säga något klokt eller väl genomtänkt utan man kan låta personen själv hitta svaren bara genom att sitta tyst och lyssna. Jag är inte på Maitri för att lösa problem. Jag är inte deras psykolog, socialarbetare eller sjuksköterska utan jag är där enbart för att finnas till. För att lyssna och för att humma med. Ge närhet och kramar. Hålla händer och dela tystnaden.

Första gången jag blev presenterad som en vän när jag följde en av dessa personerna till ett sjukhus kändes det lite konstigt. Men efter 8 månader på Maitri inser jag att det är precis det vi är för dom. En vän. Som lyssnar. Som säger att det är okej att vara frustrerad, arg och besviken. Som delar deras glädje och deras sorg. Men framför allt, en vän som bara finns där. Sitter tyst och lyssnar. Hummar med ibland, men annars bara finns. 

Så var inte rädd för att lyssna. Oftast ställs inga krav på professionell respons eller svar. Och var inte rädd för tystnaden. Försök inte fylla dessa pauser med ytligt prat (tro mig, jag har gjort det många gånger!). Tystnaden är ofta ett tecken på reflektion och det behövs för att man ska ha tid att hitta svaren hos sig själv. Ge kramar och ge närhet! Det kommer vi långt med här i livet.

Okej, nu ska jag avsluta detta allvarliga inlägget. Imorgon bitti flyger vi till San Diego så det blir bloggpaus fram till nästa vecka. Tid för reflektion alltså.

Jag önskar alla mina kära norrmän en glad 17 mai! Och alla er andra (som inte bor i USA) en härlig långhelg.

Härligt att vara tillbaka på Maitri. Jag blir lugn av att vara där (alla mina egna problem och frustrationer verkar så små i jämförelse). Härom veckan lämnade en av våra kära residents denna värld. Idag sa vi hej då och lycka till till en annan som faktiskt blivit så bra att hon flyttar hem igen. Kontrasterna är stora. Det är fantastiskt att se vilken familj som skapas på hemmet. Folk glädjs med varandras framgångar, gruvar sig tillsammans till varandras läkarmöten och sörjer andras bortgång. Jag har sagt det förr, och säger det igen: Maitri påminner mig om vad som är viktigt här i livet.

Min första Thanksgiving började på Maitri (åh vad jag älskar att hänga på Maitri!). Hjälpte till att ställa till storfest för alla som bor där och deras gäster. Maitri har 3 kockar som är heltidsanställda (tror jag) och dom lagar frukost, lunch, middag och mellanmål från grunden varje dag. Thanksgiving är USAs största högtid och mat mat mat är i fokus och ovan kan ni se vad som serverades på Maitri. Jag skalade och hackade grönsaker till svetten rann.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Maitri är en plats fylld av värme, omsorg och kärlek. Dem som bor där har glatt sig som barn till den stora Thanksgivingfesten (oh, turkey, mashed potatoes, sweet potatoes, stuffing and gravy!!) och även om de flesta har minimal matlust (pga sin sjukdom) ställer man hur som helst till med hejdundrade fest bara för att skapa stämningen. Detta är någonting dom har pratat om i månadsvis och att få lov att vara en pytteliten del utav det hela värmer hjärtat. Vi var många volontärer som hjälpte till; hackade grönsaker, ordnade bord och stoler, pyntade, tände ljust, tog bilder, servade, diskade, höll med sällskap osv.

Thanksgiving handlar om att vara tacksam för det man har.
Jag är tacksam för att få vara del av Maitri.

Bild från sayingimages.com

Fin dag på Maitri. Jag börjar lära känna en del av klienterna/residents och dom börjar lära känna mig, vilket betyder att dom vågar öppna sig mer = djupare och intressantare samtal. Som volontär har man ju massor av tid medan de anställda är lite mer upptagna och inte alltid har tid att lyssna. Jag sitter gärna och diskuterar stjärntecken, böcker, film, filosofi, religion, sjukdomen, symtomen, biverkningarna m.m. Andra vill bara ha sällskap medan de röker och några vill berätta om sitt liv före Maitri. En del vill att man ska följa till affären och några vill ta en promenad i solen. Jag älskar att ha tid att säga JA (som sjuksköterska hade du sällan tid till att göra något utöver dina absolut måsten av arbetsuppgifter. Kanske små saker i det stora perspektivet men ändå så viktigt för personens livskvaltiet). Och jag tar av mig hatten för dessa personer som fortfarande står, går, ler och skrattar (och på toppen av det hela faktiska har energi nog till att fråga hur jag har det). All heder till dem!

Idag har jag sprungit skyttetrafik mellan Safeway (mataffär), hospicet och cigarettaffären. Skönt att ha någonting att göra. Jag offrade dessutom min lunchpeng för att en av klienterna skulle ha råd att köpa en mycket efterlängtad ring. Hon lyckades pruta ned priset från $135 till $95 men hade bara $90 dollar själv. För att se hennes glädje när hon fick den ringen på sitt finger hade jag kunnat offra många lunchpengar. Fantastiskt!

Bild ifrån sayingimages.com

En dag på Maitri ger mig perspektiv på mitt eget liv. Det är fascinerandes hur mycket man kan få höra om man bara tar sig tid att stanna upp och lyssna. Livshistorier, berättelse, upplevelser och erfarenheter. Jag ser det som ett privilegium att få ta del av dessa människors liv. Tänk vad mycket dom har varit med om! Sjuka människor, människor som levt med en denna sjukdom i många år och till slut kommit till insikten att kampen är över. De har ett annat sätt att se på livet (och döden) och jag fascineras över deras styrka och stora hjärtan.

Lyssna, ta till dig och få kontakt.

Ja, generellt – tänk på att lyssna på dina medmänniskor – lyssna ordentligt och inte bara hör. Du har mycket att vinna på att ta dig tid och höra efter vad som egentligen säg. Vi springer så fort igenom livet, tänk så mycket många av oss missar utav det allra viktigaste – nämligen närkontakt.

God morgon till er där hemma i Skandinavien. Här säger vi nu god natt.

Puss o kram /M

Här hittar ni mig varje torsdag förmiddag. Första skiftet färdigt. Det var en lugn dag för oss volontärer men det var trevligt att få hälsa på alla som bor där. Det är 15 platser och alla har eget rum. Man är antingen där för end-of-life-care (ren hospicevård alltså) eller något som dom kallar “respite”, dvs tillfälligt för att få hjälp att komma sig vidare. Ibland övergår respite till end-of-life-care och ibland (kanske mer sällan) tvärtom. Min uppgift som volontär är bland annat att följa till och från läkarmöten, gå på promenader, göra ärenden, spela spel, servera mat och bara finnas till för sällskap och samtal. Jag kommer säkert kunna berätta mycket mer efter några gånger där. Men nu är jag igång i alla fall!

NU: Spinning!

Här hittar ni mig varje torsdag förmiddag. Första skiftet färdigt. Det var en lugn dag för oss volontärer men det var trevligt att få hälsa på alla som bor där. Det är 15 platser och alla har eget rum. Man är antingen där för end-of-life-care (ren hospicevård alltså) eller något som dom kallar “respite”, dvs tillfälligt för att få hjälp att komma sig vidare. Ibland övergår respite till end-of-life-care och ibland (kanske mer sällan) tvärtom. Min uppgift som volontär är bland annat att följa till och från läkarmöten, gå på promenader, göra ärenden, spela spel, servera mat och bara finnas till för sällskap och samtal. Jag kommer säkert kunna berätta mycket mer efter några gånger där. Men nu är jag igång i alla fall!

NU: Spinning!

Tillbaka i SF. E åker tillbaka till Monterey redan ikväll men jag stannar hemma och försöker påbörja mitt San Francisco-liv. Helgen var full av andra och sista delen av Maitris introkurs. Det enda som fattas nu är fingeravtrycksscanning (tas imorgon!) för att jag ska vara good to go till att börja “jobba” där. Längtar! Mitt första intryck av Maitri är att det är ett kärleksfullt, rofyllt och hemtrevligt hem för de som bor där. De som jobbar och volontärar verkar vara dedikerade, passionerade och engagerade människor men framför allt fyllda av kärlek till alla medmänniskor.

Denna vecka blir jag förhoppningsvis också klarerad till mitt volontärjobb på ICU på Stanford Hospital. Man märker att Stanford är en betydligt större organisation men lite av en annan mentalitet. På Maitri är det en kontaktperson för alla volontärer (och vilken fantastisk människa han är!). Där känner man sig välkommen, önskad och framför allt behövd. På Stanford är det föreningar och olika kontor som tar hand om volontärerna. Man ska igenom en lång ansökningsprocess och blir fort en i mängden. Jag får lite av känslan att det är jag som ska vara tacksam över att ha blivit utvald och godkänd till att få äran att jobba frivilligt på sjukhuset när det egentligen borde vara dom som är glada för att vi vill ge av vår tid.

Men jag ser framemot att också börja på Stanford. Där får jag lite sjukshusmiljö även om jag inte ska jobba som sjuksköterska. Jag tror det blir en bra kombination tillsammans med Maitri och Pedagogiken.

Ok, nu ska jag starta dagen här med lite styrketräning. Det var länge sedan!

Vi hörs!

Puss o kram /M


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.