storstad

Ja, så var vi framme vid sista stopp. Sydney. Jag hade sett framemot att få uppleva Sydney – få leva storstad efter nästan 3 veckor på vift. Men när vi kom dit så kände jag att jag inte alls var klar för en storstad. Allt för mycket folk, allt för mycket bilar, storstadstempo och puls. Jag insåg att jag saknade lugnet i Agnes water/Town of 1770 och idyllen i Noosa. Saknade easy living på live-aboardturen i Cairns och saknade bushen i Alice. Men Sydney var en fin stad. Fick se den berömda operan och den berömda broen. Strosa runt i gatorna, gå på kafé och shoppa. Ta timmarna som dom kom utan större planer. Gå på akvarium och wild life center. Skippa Sydney Tower och istället bara sitta och iakta människorna. Försöka smälta att denna resa nu snart gick mot sitt slut. Ta en hejdundrandes festkväll samt en sista dag på Bondi beach med hajalarm, soling och bading utan stingersuit. Sydney var en bra stad – jag var bara inte helt klar för den riktigt då.

20091209T10073420091209T101219

Efter 4 dagar i Sydney tog jag flyget tillbaka till Brisbane och därifrån flög jag via Singapore till London och till slut hem till Oslo. Detta har varit en helt fantastisk resa och jag har verkligen förälskat mig i Australien.

Ja, så var vi framme vid sista stopp. Sydney. Jag hade sett framemot att få uppleva Sydney – få leva storstad efter nästan 3 veckor på vift. Men när vi kom dit så kände jag att jag inte alls var klar för en storstad. Allt för mycket folk, allt för mycket bilar, storstadstempo och puls. Jag insåg att jag saknade lugnet i Agnes water/Town of 1770 och idyllen i Noosa. Saknade easy living på live-aboardturen i Cairns och saknade bushen i Alice. Men Sydney var en fin stad. Fick se den berömda operan och den berömda broen. Strosa runt i gatorna, gå på kafé och shoppa. Ta timmarna som dom kom utan större planer. Gå på akvarium och wild life center. Skippa Sydney Tower och istället bara sitta och iakta människorna. Försöka smälta att denna resa nu snart gick mot sitt slut. Ta en hejdundrandes festkväll samt en sista dag på Bondi beach med hajalarm, soling och bading utan stingersuit. Sydney var en bra stad – jag var bara inte helt klar för den riktigt då.

20091209T10073420091209T101219

Efter 4 dagar i Sydney tog jag flyget tillbaka till Brisbane och därifrån flög jag via Singapore till London och till slut hem till Oslo. Detta har varit en helt fantastisk resa och jag har verkligen förälskat mig i Australien.

Jag har gått och blivit en sån där misstänksam stadsbo som vi alltid förundrades över när vi var små. För jag kommer ihåg hur vi satt och diskuterade (och skrattade lite åt) att det inte var någon som sa hej på t-banan i stockholm och att folk tyckte man var lite konstig när man hälsade eller log mot en okänd människa på stan. För så var det minsann inte där vi bodde. Där hälsar man på alla – oavsett om man känner dom eller ej. Man slår av en prat med grannen på bussen och ler uppmuntrande till dom man möter på stan. Eller? Tiderna har kanske förändras också där "hemma".

När jag cyklade hem från jobbet idag cyklade jag nästan på en man i 30-40års ålder som log brett åt mig. Verkligen med hela ansiktet. Min första tanker var: Varför ler du mot mig? Känner jag dig? Och vad vill du egentligen? Försöker du flirta med mig eller är du kanske galen? Ja, många tankar hann flyga igenom mitt misstänksamma huvud samtidigt som jag pressade fram ett stelt leende tillbaka (mötet varade i ca en halv sekund). När jag hade susat förbi honom fick jag dålig samvete över min reaktion och gick hem och ransakade mitt inre. Har jag verkligen blivit en sån misstänksam stadsbo? Svaret är nog ja – tyvärr. Men jag tror att det också är en överlevnadsreflex. I en stad där man möter hundratals med människor hela tiden klarar man inte av att le och prata med alla – inte ens en bråkdel. Och i en storstad behöver man också kunna stänga av för att få ladda upp hjärnan. Och appropå att ladda upp hjärnan – visste ni att valen "sover" med ena hjärnhalvan åt gången. Först vilar tex höger hjärnhalva och då jobbar vänster med att se till att valen då och då går upp till ytan för att andas frisk luft. Sen byter dom av så att vänster halva få vila. Sen kopplar dom på bägge hjärnhalvorna för att kunna ge sig ut på jakt m.m. Fascinerande – men har ingenting med dagens text att göra. Och appropå att le – Es mormor menar att jag alltid ler, oavsett tidspunkt. Jag vet inte om det är postivt eller negativt men hädan efter ska jag försöka vara lite allvarlig och dyster när jag är på besök hos henne. Aldrig bra att få ett rykte att alltid vara glad..

Nu ska jag sova.

Jag har gått och blivit en sån där misstänksam stadsbo som vi alltid förundrades över när vi var små. För jag kommer ihåg hur vi satt och diskuterade (och skrattade lite åt) att det inte var någon som sa hej på t-banan i stockholm och att folk tyckte man var lite konstig när man hälsade eller log mot en okänd människa på stan. För så var det minsann inte där vi bodde. Där hälsar man på alla – oavsett om man känner dom eller ej. Man slår av en prat med grannen på bussen och ler uppmuntrande till dom man möter på stan. Eller? Tiderna har kanske förändras också där "hemma".

När jag cyklade hem från jobbet idag cyklade jag nästan på en man i 30-40års ålder som log brett åt mig. Verkligen med hela ansiktet. Min första tanker var: Varför ler du mot mig? Känner jag dig? Och vad vill du egentligen? Försöker du flirta med mig eller är du kanske galen? Ja, många tankar hann flyga igenom mitt misstänksamma huvud samtidigt som jag pressade fram ett stelt leende tillbaka (mötet varade i ca en halv sekund). När jag hade susat förbi honom fick jag dålig samvete över min reaktion och gick hem och ransakade mitt inre. Har jag verkligen blivit en sån misstänksam stadsbo? Svaret är nog ja – tyvärr. Men jag tror att det också är en överlevnadsreflex. I en stad där man möter hundratals med människor hela tiden klarar man inte av att le och prata med alla – inte ens en bråkdel. Och i en storstad behöver man också kunna stänga av för att få ladda upp hjärnan. Och appropå att ladda upp hjärnan – visste ni att valen "sover" med ena hjärnhalvan åt gången. Först vilar tex höger hjärnhalva och då jobbar vänster med att se till att valen då och då går upp till ytan för att andas frisk luft. Sen byter dom av så att vänster halva få vila. Sen kopplar dom på bägge hjärnhalvorna för att kunna ge sig ut på jakt m.m. Fascinerande – men har ingenting med dagens text att göra. Och appropå att le – Es mormor menar att jag alltid ler, oavsett tidspunkt. Jag vet inte om det är postivt eller negativt men hädan efter ska jag försöka vara lite allvarlig och dyster när jag är på besök hos henne. Aldrig bra att få ett rykte att alltid vara glad..

Nu ska jag sova.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.