stress fracture

Okej, jag är färdig att svära nu. Fortfarande bitter och besviken men efter en promenad i det fina vädret och en ordentlig funderare känns det i alla fall som rätt beslut. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt hur jag tänkt tidigare. Jag kan inte gå utan att det gör ont. Inte jätteont, men jag känner av det hela tiden. Jag kan inte springa över vägen för att räcka grönt ljus utan att stappla fram. Jag gruvar mig att gå ned och upp för en trottoarkant och trappor ska vi inte prata om. Vissa dagar är visserligen bättre än andra (de dagar jag inte sprungit eller gått så mkt) men som idag efter att jag provsprungit lite här inne i lägenheten värker det konstant. Och så stor lägenhet har vi inte…

Jag har nog levt i förnekelse. Jag har tagit mig runt joggingtur efter joggingtur enbart pga envishet och intalat mig själv att sååå ont gör det ju inte. Men nu när jag tagit beslutet är det som att huvudet äntligen inser hur det egentligen ligger till. Jag hatar att vara snusförnuftig och hade mycket hellre kört på. Men som alltid vinner förnuftet. Man ska lyssna på kroppen, hur tråkigt det än är.


Min vän Amy frågade om jag ville ta en kaffe med henne och hon blir dagens räddare. Det fick mig ur min tycka-synd-om-mig-bubbla och ut i det fina SF vädret. Efteråt gick jag runt på SFMOMA och tittade på abstrakt konst och insåg att världen inte rasar samman bara för att jag inte får springa 21 km imorgon. Det kommer fler lopp och förhoppningsvis har jag återhämtat mig till Nike Women’s (half) Marathon som jag är anmäld till i oktober.

Som sagt, fortfarande bitter och besviken. Men längst in i hjärtat vet jag att jag tagit rätt beslut. Jag har övertalat E att inte springa han heller (han var inte så svårövertalad) och egoistisk som jag är får det mig att känna mig liiiite mindre bitter.

Nu öppnar jag en öl….

Ursäkta min språk men jag är så ledsen nu! Förbannat ledsen. Efter många om och men har nu mitt sjuksköterske-jag talat och segrat – ingen halvmara för mig! 🙁

Jag har googlat, försökt hitta på alla möjliga ursäkter och sagt till mig själv att symtomen inte alls passar in på en stressfraktur. Men allting tyder på att det är just det jag har.
1. Jag kan lokalisera en speciell öm punkt på benet (vs benhinneinflammation där smärtan är mer diffus och generell).
2. Jag kan nästan inte hoppa på ett ben (eller jag kan, men det gör jävligt ont även om jag försöker intala mig att det inte alls gör ont).
3. Det gör ont när jag går och det gör ännu ondare att springa (men benhinneinflammation ska det visst inte göra ont att gå, inte ens i trappor).
3. Vila hjälper (fan, fan, fan).

Det entydiga rådet jag får (via Google) är att SLUTA SPRINGA. Sluta käka NSAID som kan förhindra läkningsprocessen och börja käka Calcium och D-vitamin. Men för Gud skull – never never NEVER run! Att fortsätta springa leder till förlängd och försvårad rehabilitering (och ibland läker benet aldrig!).

Så jag har bitit i det sura äpplet och bestämt mig. Jag gråter för att jag hade verkligen sett fram emot morgondagen. Jag hade äntligen fått med mig E och vi skulle springa ikapp med varandra. Jag gråter för att jag inte kan fortsätta med min löpning som jag blivit så förälskad i och jag gråter för att det känns som ett nederlag. Så idag ska jag deppa, äta onyttig mat och skita i träningen. Jag har lovat att hämta ut startnummer till E men mest av allt vill jag sparka han på benet så att han inte heller kan springa (fast det var jag som sa att det är okej att han springer även om inte jag kan).

Fan fan fan. Återkommer en annan dag.

Ursäkta min språk men jag är så ledsen nu! Förbannat ledsen. Efter många om och men har nu mitt sjuksköterske-jag talat och segrat – ingen halvmara för mig! 🙁

Jag har googlat, försökt hitta på alla möjliga ursäkter och sagt till mig själv att symtomen inte alls passar in på en stressfraktur. Men allting tyder på att det är just det jag har.
1. Jag kan lokalisera en speciell öm punkt på benet (vs benhinneinflammation där smärtan är mer diffus och generell).
2. Jag kan nästan inte hoppa på ett ben (eller jag kan, men det gör jävligt ont även om jag försöker intala mig att det inte alls gör ont).
3. Det gör ont när jag går och det gör ännu ondare att springa (men benhinneinflammation ska det visst inte göra ont att gå, inte ens i trappor).
3. Vila hjälper (fan, fan, fan).

Det entydiga rådet jag får (via Google) är att SLUTA SPRINGA. Sluta käka NSAID som kan förhindra läkningsprocessen och börja käka Calcium och D-vitamin. Men för Gud skull – never never NEVER run! Att fortsätta springa leder till förlängd och försvårad rehabilitering (och ibland läker benet aldrig!).

Så jag har bitit i det sura äpplet och bestämt mig. Jag gråter för att jag hade verkligen sett fram emot morgondagen. Jag hade äntligen fått med mig E och vi skulle springa ikapp med varandra. Jag gråter för att jag inte kan fortsätta med min löpning som jag blivit så förälskad i och jag gråter för att det känns som ett nederlag. Så idag ska jag deppa, äta onyttig mat och skita i träningen. Jag har lovat att hämta ut startnummer till E men mest av allt vill jag sparka han på benet så att han inte heller kan springa (fast det var jag som sa att det är okej att han springer även om inte jag kan).

Fan fan fan. Återkommer en annan dag.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.