Stressfraktur

Jag som vanligtvis är kvällstrött som bara den vänder alltid dygnet så fort jag kommer hem till mamma och pappa. Det börjar alltid med att jag ligger o läser böcker till långt ut på natten. Detta resulterar naturligtvis i att jag sover till långt ut på dagen vilket gör att jag nästa natt inte heller kan somna förrän i 2-3 tiden. Ond cirkel. Men det är väl det som kallas semester?

Nu är klockan snart halv två och jag har legat i sängen med iPaden och äntligen skrivit färdig min amerikanska resumé (bara lite finslipning kvar). Nu börjar jag vara klar för att kasta mig ut i den läskiga och skrämmande amerikanska jobbsökarmarknaden.

Jag har också jobbat med att lägga upp ett träningsprogram inför halvmaran jag är anmäld till 14 oktober. Förhoppningsvis har min stressfraktur läkt ordentligt och jag kan komma igång med ordentlig löpträning igen om ett par veckor. Har provsprungit några gånger väldigt lugnt och inte så långt och än så länge verkar det gå bra men känner att jag är livrädd att det ska börjar göra ont igen.

Annars så hänger jag med familjen och med vännerna. Har fått bebislena fötter hos min kära kusin på Hud i Harmoni, ätit massor av god svensk mat och egentligen inte gjort någonting förnuftigt. Allt som vanligt här hemma alltså!

Nu ska jag ta o försöka sova. God natt kära bloggläsare!

Det är Kristiansund och Hollywood…

Jag som vanligtvis är kvällstrött som bara den vänder alltid dygnet så fort jag kommer hem till mamma och pappa. Det börjar alltid med att jag ligger o läser böcker till långt ut på natten. Detta resulterar naturligtvis i att jag sover till långt ut på dagen vilket gör att jag nästa natt inte heller kan somna förrän i 2-3 tiden. Ond cirkel. Men det är väl det som kallas semester?

Nu är klockan snart halv två och jag har legat i sängen med iPaden och äntligen skrivit färdig min amerikanska resumé (bara lite finslipning kvar). Nu börjar jag vara klar för att kasta mig ut i den läskiga och skrämmande amerikanska jobbsökarmarknaden.

Jag har också jobbat med att lägga upp ett träningsprogram inför halvmaran jag är anmäld till 14 oktober. Förhoppningsvis har min stressfraktur läkt ordentligt och jag kan komma igång med ordentlig löpträning igen om ett par veckor. Har provsprungit några gånger väldigt lugnt och inte så långt och än så länge verkar det gå bra men känner att jag är livrädd att det ska börjar göra ont igen.

Annars så hänger jag med familjen och med vännerna. Har fått bebislena fötter hos min kära kusin på Hud i Harmoni, ätit massor av god svensk mat och egentligen inte gjort någonting förnuftigt. Allt som vanligt här hemma alltså!

Nu ska jag ta o försöka sova. God natt kära bloggläsare!

Det är Kristiansund och Hollywood…

Okej, jag är färdig att svära nu. Fortfarande bitter och besviken men efter en promenad i det fina vädret och en ordentlig funderare känns det i alla fall som rätt beslut. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt hur jag tänkt tidigare. Jag kan inte gå utan att det gör ont. Inte jätteont, men jag känner av det hela tiden. Jag kan inte springa över vägen för att räcka grönt ljus utan att stappla fram. Jag gruvar mig att gå ned och upp för en trottoarkant och trappor ska vi inte prata om. Vissa dagar är visserligen bättre än andra (de dagar jag inte sprungit eller gått så mkt) men som idag efter att jag provsprungit lite här inne i lägenheten värker det konstant. Och så stor lägenhet har vi inte…

Jag har nog levt i förnekelse. Jag har tagit mig runt joggingtur efter joggingtur enbart pga envishet och intalat mig själv att sååå ont gör det ju inte. Men nu när jag tagit beslutet är det som att huvudet äntligen inser hur det egentligen ligger till. Jag hatar att vara snusförnuftig och hade mycket hellre kört på. Men som alltid vinner förnuftet. Man ska lyssna på kroppen, hur tråkigt det än är.


Min vän Amy frågade om jag ville ta en kaffe med henne och hon blir dagens räddare. Det fick mig ur min tycka-synd-om-mig-bubbla och ut i det fina SF vädret. Efteråt gick jag runt på SFMOMA och tittade på abstrakt konst och insåg att världen inte rasar samman bara för att jag inte får springa 21 km imorgon. Det kommer fler lopp och förhoppningsvis har jag återhämtat mig till Nike Women’s (half) Marathon som jag är anmäld till i oktober.

Som sagt, fortfarande bitter och besviken. Men längst in i hjärtat vet jag att jag tagit rätt beslut. Jag har övertalat E att inte springa han heller (han var inte så svårövertalad) och egoistisk som jag är får det mig att känna mig liiiite mindre bitter.

Nu öppnar jag en öl….

Ursäkta min språk men jag är så ledsen nu! Förbannat ledsen. Efter många om och men har nu mitt sjuksköterske-jag talat och segrat – ingen halvmara för mig! 🙁

Jag har googlat, försökt hitta på alla möjliga ursäkter och sagt till mig själv att symtomen inte alls passar in på en stressfraktur. Men allting tyder på att det är just det jag har.
1. Jag kan lokalisera en speciell öm punkt på benet (vs benhinneinflammation där smärtan är mer diffus och generell).
2. Jag kan nästan inte hoppa på ett ben (eller jag kan, men det gör jävligt ont även om jag försöker intala mig att det inte alls gör ont).
3. Det gör ont när jag går och det gör ännu ondare att springa (men benhinneinflammation ska det visst inte göra ont att gå, inte ens i trappor).
3. Vila hjälper (fan, fan, fan).

Det entydiga rådet jag får (via Google) är att SLUTA SPRINGA. Sluta käka NSAID som kan förhindra läkningsprocessen och börja käka Calcium och D-vitamin. Men för Gud skull – never never NEVER run! Att fortsätta springa leder till förlängd och försvårad rehabilitering (och ibland läker benet aldrig!).

Så jag har bitit i det sura äpplet och bestämt mig. Jag gråter för att jag hade verkligen sett fram emot morgondagen. Jag hade äntligen fått med mig E och vi skulle springa ikapp med varandra. Jag gråter för att jag inte kan fortsätta med min löpning som jag blivit så förälskad i och jag gråter för att det känns som ett nederlag. Så idag ska jag deppa, äta onyttig mat och skita i träningen. Jag har lovat att hämta ut startnummer till E men mest av allt vill jag sparka han på benet så att han inte heller kan springa (fast det var jag som sa att det är okej att han springer även om inte jag kan).

Fan fan fan. Återkommer en annan dag.

Ursäkta min språk men jag är så ledsen nu! Förbannat ledsen. Efter många om och men har nu mitt sjuksköterske-jag talat och segrat – ingen halvmara för mig! 🙁

Jag har googlat, försökt hitta på alla möjliga ursäkter och sagt till mig själv att symtomen inte alls passar in på en stressfraktur. Men allting tyder på att det är just det jag har.
1. Jag kan lokalisera en speciell öm punkt på benet (vs benhinneinflammation där smärtan är mer diffus och generell).
2. Jag kan nästan inte hoppa på ett ben (eller jag kan, men det gör jävligt ont även om jag försöker intala mig att det inte alls gör ont).
3. Det gör ont när jag går och det gör ännu ondare att springa (men benhinneinflammation ska det visst inte göra ont att gå, inte ens i trappor).
3. Vila hjälper (fan, fan, fan).

Det entydiga rådet jag får (via Google) är att SLUTA SPRINGA. Sluta käka NSAID som kan förhindra läkningsprocessen och börja käka Calcium och D-vitamin. Men för Gud skull – never never NEVER run! Att fortsätta springa leder till förlängd och försvårad rehabilitering (och ibland läker benet aldrig!).

Så jag har bitit i det sura äpplet och bestämt mig. Jag gråter för att jag hade verkligen sett fram emot morgondagen. Jag hade äntligen fått med mig E och vi skulle springa ikapp med varandra. Jag gråter för att jag inte kan fortsätta med min löpning som jag blivit så förälskad i och jag gråter för att det känns som ett nederlag. Så idag ska jag deppa, äta onyttig mat och skita i träningen. Jag har lovat att hämta ut startnummer till E men mest av allt vill jag sparka han på benet så att han inte heller kan springa (fast det var jag som sa att det är okej att han springer även om inte jag kan).

Fan fan fan. Återkommer en annan dag.


Jag har ju en tendens att bli lite besatt av ting. Allt eller inget liksom. Min senaste ting är Kombucha te. Det är alltså ett kallt te som fått jäst med en speciell bakteriekultur som ska ha hälsofrämjande effekter. Men det är inte för hälsan jag dricker det utan för att det är så förbaskat gott! Syrligt och sött på samma gång. Här kan man få köpt det på nästan envar butik. Man kan visst nog odla bakterikulturen själv och laga hemmagjord Kombucha te (vilket så klart är mkt billigare). Men jag hoppas att jag ska åka detox till Norge och glömma my new obsession. Här kan ni läsa på Wikipedia om Kombucha. 🙂

En annan besatthet jag har just nu är Game of Thrones böckerna. Sååååå mkt bättre än serien. Nu äntligen förstår jag hur familjerna hör ihop och vem som är kung/drottning var. Men så har jag ju alltid varit ett större fan av att läsa än att lyssna (detta inkluderar även nyheter). Det är som om mitt huvud inte riktigt förstår om jag bara lyssnar/ser utan jag behöver läsa för att förstå på riktigt.

Den tredje besattheten jag fått är att träna med cross trainer/elliptical machine. Förut har jag liksom inte förstått grejen. Men härom dagen provade jag det för att se om mitt ben tålde det bättre än löpning och äntligen tror jag att jag fattat tekniken. Jag kan fortfarande inte använda armarna (det blir för avancerat koordineringsmässigt) men jag kan i alla fall få upp pulsen och bli RIKTIGT svettig, vilket är ett viktigt kriterium för att jag ska känna att jag tränat. Och det är betydligt bättre för mitt ben.

Och appropå mitt ben, jag har halvvägs självdiagnoserat mig, med hjälp av google, till att ha en stressfraktur, vilket suger! Google och mitt sjuksköterske-jag råder mig att vila och genast uppsöka läkare för att få konstaterat att det verkligen är det jag har. Om det är en stressfraktur (vs benhinneinflammation) är vila enda botemedlet. Mitt tränings-jag har däremot bestämt sig för att ignorera det lite till. På lördag springer vi halv maraton oavsett brutet ben eller inte. Så länge jag KAN springa kan det väl inte vara så farligt?! (jag vet att jag är ett dåligt exempel) Fr.o.m. nästa vecka väntar 6veckor med förmodligen lite löpning hur som helst. Vila kan jag göra då. Fram till dess fortsätter jag min besatthet av cross trainern…

Med iPaden på gymmet. Ett avsnitt Mad Men fick mina 50 min på cross trainern att flyga iväg. 🙂


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.