trettioårskris

Jag närmar mig the Big 3-0. Åtta veckor snackar vi. Jag har aldrig nojat över åldern (eller jooo, jag har velat se äldre ut) och trodde ärligt talat jag skulle slippa undan den berömda trettioårskrisen. Men för några månader sedan började den på allvar snika sig på och för varje dag får jag svårare och svårare att andas, tänka och coola ned. Ångest deluxe. Inte över att bli gammal (för ärligt talat – hur gammal är man egentligen när man fyller 30?) och inte över att jag måste åstadkomma något med mitt liv (carpe diem liksom!) utan över alla stora beslut man så småningom måste ta. Jaaa, jag snackar barn, hus, bil, hund och jobb. En dag ganska snart måste man väl sluta ta allt som det kommer, växa upp och faktiskt ta ett (flera) beslut. Alldeles för stora beslut för herr och fru vi-ta-det-som-det-kommer-och-klarar-bara-av-att-planera-till-nästa-helg-at-most!. Ibland när jag sitter och tänker får jag så svårt att andas att jag på allvar undrar om jag borde ta och prata med någon. Men psykolog? På engelska. Meh.

Istället fortsätter jag att stoppa huvudet i sanden (och det hjälper inte att min partner-in-crime här i livet gör exakt samma sak) och hoppas på att allt bara ska lösa sig utan att vi behöver ta dom där stora besluten själv. Hyperventilerar ibland och vaknar kallsvettig om natten. Det kallas livet har jag hört.

 


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.